Nästan 3 dygn på buss...

Våra planer var att när vi hade utforskat
Malawi så skulle vi bege oss upp till
Uganda..., där vi sen skulle stanna
till sommaren 2007.

Trots alla spännande upplevelser
och intressanta människor vi mött
längs vägen genom södra Afrika
och uppåt... började vi båda två
längta efter en FAST PUNKT
i tillvaron!!

Vi undersökte olika möjligheter
att ta oss dit upp.

Flyg skulle kosta ca 4200:-...
Jag tyckte att det var alldeles
för mycket pengar för den lilla sträckan
(enkel väg, dessutom!)

Buss skulle bara kosta ca 1700:-,
men till det får
man lägga visums-kostnader vid
varje ny landsgräns,
totalt ca 500:-...

Vi valde att - för första gången
under vår långa resa - dela på oss...
och ta vars en väg.
Jim ville flyga och hade ekonomi till det,
jag köpte den där bussbiljetten.

Innan jag tog det beslutet övervägde
jag vad det skulle innebära...
Det innebar att jag skulle få sitta på
buss i nästan 3 (!) dygn...

Å andra sidan skulle jag få uppleva
ännu mer av den här VACKRA kontinenten!!!
Och dessutom spara ganska mycket pengar!!

Första bussen skulle ta mig till
Dar es Salaam, Tanzanias huvudstad.
Bussen körde inte alla dagar
och många av turerna var fullbokade...
men det fanns två platser kvar till
tisdagen den 12/12,
så jag bokade in mig för en av dem.

Vid det tillfället - när jag bokade
och betalade resan - visste vi ingenting
om att Jim några dagar senare skulle
bli sjuk i malaria...
Det upptäcktes först på måndagen.

Det kändes olyckligt att dagen efter
behöva ge mig iväg...
Som väl var bodde vi hemma
hos Samuel & Jennifer
och de tog hand om honom på bästa sätt!!!

Jim repade sig fort och tog flyget
redan två dagar efter det att jag hade
begett mig av - torsdagen den 15/12.

Tisdag kl.19 skulle bussen avgå
från Lilongwe och beräknades vara
framme i Dar es Salaam nästa kväll
vid 23-tiden - ca 28 timmars resa!!

Genast när jag steg på bussen upptäckte
jag att jag var den enda ”vite” mannen
ombord...
Med tanke på hur den vite mannen
har härjat här i Afrika så vet man inte
riktigt hur andra kommer att behandla en...
Jag log vänligt mot mina medresenärer
och pratade med en del av de som satt
i närheten. Det kändes bra!
Afrikaner är mycket vänliga och har
ofta ett glatt lynne!!

Efter några timmar gjorde vi ett
litet stopp i en stad för att kunna
gå på toaletten. På vägen tillbaka till
bussen upptäcker en klunga folk mig
och börjar ropa ”Figo”...!!!
(Portugisisk fotbollsspelare.)
Även när jag har hoppat på bussen
hör jag hur de fortsätter att ropa
”Figo” efter mig!
Har aldrig tänkt på att det kan finnas
en likhet mellan honom och mig...
Ja, det skulle vara ...fotbollsmässigt... i så fall!!!!

Nattens sömn blev förhållandevis god.
Jag vaknade när bussen hade stannat
vid gränsövergången Malawi/Tanzania.

En flod utgör en naturlig gränslinje
mellan dessa länder.
Här dök det upp ett par killar som var
väldigt ivriga att få växla pengar.
De var ettriga!
Jag brukar vara noggrann med att
sätta mig in i ett nytt lands valuta
för att inte bli lurad...

Eftersom jag bara skulle passera
genom Tanzania under dagen - och sen
färdas vidare till Kenya och Uganda –
tänkte jag först att det blir mest praktiskt
att bara använda dollar under resan.

Men eftersom det mesta man handlar
för att äta sker längs vägen och ofta
köps direkt genom bussfönstret...
kanske det vore bra med några
lokala pengar, tänkte jag sen...
Jag gick med på att växla 20 dollar.
Strax efter upptäckte jag att de
hade lurat mig...
för 20 dollar fick jag 2000...
av den lokala valutan,
men skulle haft 20 000...!

Inte så mycket pengar som gick
förlorade.
Det som irriterade mig var deras
nästan ...övervänliga... sätt
och alla dessa handslag...
som visade sig vara av INGET
som helst värde!!
(Glad är jag i alla fall att jag inte
gick med på den ena killens
insisterande på att också
växla 100 dollars sedeln...!)

I den här trakten
- norra Malawi/södra Tanzania -
avlöser bergen och dalarna varandra!
Det är grönt och frodigt... plantagerna
består av bananträd och kaffe- och tebuskar.
Det är en MYCKET VACKER trakt,
kanske den allra vackraste jag har
passerat i Afrika!!!

Några timmar senare passerar vi
genom savann...
Vi ser många vilda djur ströva omkring.
De rör sig nära den här asfalterade vägen
som verkar gå rakt genom deras revir...
Plötsligt ser vi omkring 10 st. elefanter
stå tillsammans i en grupp!
...7,8 giraffer kommer vandrande
tillsammans!
Vi ser också gnuer, zebror och antiloper.

Jag är glad att jag valde bussresan...

Mannen som sitter bredvid mig
blir intresserad av ett Vakna!
som jag har läst och satt i fickan
på ryggstödet framför mig.
Han frågar om han får läsa den.
Det får han förstås gärna!
Efter att ha läst en stund kom han
med många, mycket bra frågor.
Det blev ett väldigt trevligt samtal
som slutade med att jag fick
hans mobilnummer och ska försöka
ordna med att han får besök
av Jehovas vittnen i Dar es Salaam,
där han bor.

Vi är framme i Dar es Salaam vid 23-tiden.
Detta är ändhållplatsen för den här bussen.

Jag tar en taxi genom stan till platsen där
bussen mellan Dar es Salaam och Nairobi
ska utgå ifrån.
Bussen avgår ca 06.00.
Jag tycker inte att det är lönt att söka
något logi för bara några timmar.
Jag får lov att stanna på den här
busscentralen över natten..
En man ber mig komma innanför
några grindar.
Det är säkrare där.
Jag ser fler som väntar på den tidiga
morgonbussen.
Vi befinner oss utomhus... men det är inhägnat.
Jag känner mig trygg!
Jag lägger ut sovsäcken och kryper
ner i den.

Man är trött efter 27 timmars busskånkande!

När jag tittar rakt upp ser jag den
stjärnbeströdda natthimlen, så vackert!
Jag somnar fort.

Vid 05-tiden väcks vi
och får köpa våra biljetter,
sen bär det iväg mot Kenyas
huvudstad - Nairobi.

Kl. 23.00 är vi framme där.

Bussbyte igen!
Men i Nairobi behöver jag inte korsa stan
för att komma till rätt buss,
nästa buss ska utgå från samma plats som
vi kom in på.

Här blir heller ingen tidsfördröjning.
Vi åker strax före midnatt.
Det ger lagom tid för att sträcka på benen,
göra ett litet toabesök & köpa något ätbart...

Resan som nu börjar görs på en av de
värsta vägar jag någonsin färdats på...!!!

Jag förstår inte hur en så pass trafikerad
väg inte verkar underhållas alls...,
groparna i vägen är som små diken (!)
och de finns i stort sett längs hela vägen!!!
Det är ju trots allt vägen mellan två
grannländers huvudstäder - Nairobi
och Kampala!
Jag vågar knappast somna...
sitter med hjärtat många gånger
i halsgropen!!

Tidigt på morgonen når vi fram till en
landsgräns som jag länge längtat efter
- UGANDAS!!!!

Det vi har fått uppleva i södra Afrika
har varit helt FANTASTISKT!!!!
Det har skapats mängder av minnen
för resten av livet!!!

Jag är väldigt glad över att vi valde
att se mer av Afrika och inte åkte
direkt till Uganda!

Men nu ska det bli underbart att
få slå sig ner här,
att få en FAST PUNKT i tillvaron
och dessutom kunna predika
målmedvetet!!!

Vi har sökt efter tillfällen att få berätta
om det storslagna hopp som vi har
för personer som vi mött under resans gång.
Men nu kan vi göra det mer organiserat
och framför allt följa upp det intresse
som vi möter och försöka starta bibelstudier!

Vi når Kampala vid 14-tiden.

Jag tar en taxi till en jättelik busspark
och frågar mig fram till den minibuss
som ska köra till ENTEBBE,
platsen där jag kommer att bo i mer
än ett halvt år...!

Jag undrar hur det ser ut där...

Omkring kl.15 är jag i Entebbe.
Det är fredag, den 16 december...

Äntligen ...FRAMME...!!!!!!!!!!!!!!

Nu har jag suttit på bussar i nästan
...3...(!) raka dygn...

(Det började kännas lite drygt
på slutet... det måste medges,
men jag ångrar INTE att jag valde
den här resformen...!!!)

Broder Guy Pierce tal i Malawi!

Under vår vecka i Lilongwe hade vi den
stora glädjen att - söndagen (10/12) -
få lyssna till ett tal av en broder från
“den styrande kretsen”, Guy Pierce!!!

Han hade besökt flera afrikanska länder
och gjorde nu ett mycket uppskattat stopp
även här i Malawi.

På Rikets salen pålystes det att alla var
välkomna till den öppna sammankomsthallen,
som ligger vid avdelningskontoret, i Lilongwe.
Detta såg jag verkligen fram emot!!

Den morgonen fylldes alla - de 1500 -
sittplatserna snabbt!
Några hade med sig egna stolar, däribland vi,
men många satt på marken runt omkring...

Vi blev drygt 6000 som fick lyssna till temat:
“Jehova - universums suveräne Herre!”

Broder Pierce betonade vikten av LYDNAD
mot Jehova Gud.
Han sa bl.a att mycket i livet kan ge oss
ett visst mått av lycka, men ingenting kan
jämföras med den lycka som vi uppfylls av
när vi gör Jehovas vilja!
(Det är verkligen så man upplever det!!!)

Lydnad mot Jehova... välsignas...
men bygger också upp vårt förhållande
till Honom - framhöll broder Pierce!

En annan viktig sak - som vår lydnad
för Jehova för med sig - är att den uppmuntrar
andra i vår omgivning att tjäna Gud!
I det sammanhanget hänvisade han till
våra Malawiska bröders och systrars
FINA uppförande under de svåra förbudsåren
och hur det har hjälpt många ANDRA
att börja tjäna Jehova!!!

“Den hemska tiden är nu bakom oss,
men fortsätt... att tjäna Jehova helhjärtat“,
sade broder Pierce!

Vi uppmuntrades att tänka genom vad
vi använder vår ...TID... i livet... till!
Har vi anledningar att inte... vara
pionjärer...?

Han sa:
“Det är lätt att ...säga... att man har tro,
men det ska mer till att visa den i
...HANDLING...!!!”
Han frågade sen:
“Är JEHOVA lika VERKLIG för ...OSS...
som Han var för ...Mose...?

Vi uppmuntrades att LITA på JEHOVA
och det stöd Han kommer att ge!!!!!!!!!!!!

Talet var verkligen andligt styrkande!!!


Det var roligt att träffa Peter & Tabita igen
- och även det amerikanska missionärsparet -
som vi hade varit gäster hos uppe på
missionärshemmet i Mzuzu!
De hade också tagit sig hit.

Jim kände sig inte bra den här morgonen...
men gick med ändå. Trist nog blev han sämre
och fick bege sig hem innan
programmet var slut...

Dagen efter gick vi till doktorn.
De gjorde ett malaria-test på honom,
och det visade att han hade drabbats
av det...!!!

Lilongwes djupa misär...

Efter ett par härliga dagar vid Malawisjön - vid Nkhata Bay -
begav vi oss ner till huvudstaden igen.
Vi valde en annan väg tillbaka, denna gick längs sjön.

Vi stannade i omkring en vecka i Lilongwe,
lite längre än vi hade tänkt oss.

På Rikets salen träffade vi många fina vänner,
bl.a Samuel och Jennifer. De bad oss sova hemma
hos dem.
Samuel närmar sig 30 år och Jennifer 25.
De gifte sig för 2 år sedan och flyttade hit från Nigeria,
där de vuxit upp. De är egna företagare, driver bl.a en
kombinerad klädes- och elektronikbutik i Lilongwe.

Vi hade lätt för att skratta ihop, lagade mat åt varandra,
såg ibland filmer ihop på kvällarna, pratade om andliga ting etc.
Vi trivdes väldigt bra tillsammans!!!

Att köpa hem mat till hushållet - och på så vis bidra
ekonomiskt - under den veckan var inte lätt...
En gång när vi stannade till vid en stor supermarket
och skulle köpa med oss mat hem upptäckte vi att Samuel
och Jennifer också var i butiken. När de såg oss och vad vi hade
lagt i vår korg, plockade de upp det och lyfte det bestämt över
till sin egen korg!! Det spelade ingen roll vad vi sa....

FRIKOSTIGARE människor får man verkligen leta efter!
Den gästfrihet de visade oss under HELA den veckan har jag
nog aldrig tidigare upplevt...


Huvudstaden - Lilongwe - är inte den trevligaste staden vi besökt...
Den saknar mysiga kvarter och torg... Den upplevs smutsig...!
Sorgligt nog är misären... bland människor mycket STOR!!!

Nästan överallt ser man människor ... i alla åldrar... TIGGA...!

En dag besökte vi ett matställe som såg ut att ha försökt kopiera
”Kentucky fried Chickens” koncept.
Maten serverades i lådor så att de som ville kunde ta den med sig hem.
Vi valde att äta där och satte oss vid fönstret.

Efter ett tag upptäcker vi en flicka i 7,8 års åldern som bär
mycket trasiga kläder... Det verkar som om hon också har upptäckt oss.
Jag orkar inte äta upp allt, utan låter en del bli kvar där i lådan.
Det tar inte många minuter förrän flickan står vid min sida
- inne i restaurangen...!!!
Hon tittar vädjande på mig... som om hon ville be om matlådan...
Jag nickar till henne och blixtsnabbt tar hon lådan och rusar ut
ur restaurangen och ut på gatan igen...!!!

En stund senare ser jag henne åter på håll.
Nu har hon sällskap av en annan flicka, som är minst lika trasigt
klädd, men troligtvis ännu yngre!
Den flickan har en gaffel i munnen men inget att äta...

Plötsligt kommer den första flickan in på restaurangen igen.
Den här gången ställer hon sig vid sidan om Jim.
Hon säger ingenting, bara avvaktar... tittar vädjande på honom...
Han nickar. Omedelbart tar hon hans matlåda och rusar ut till
den andra flickan och de springer sen iväg neråt gatan...!

Det ... skär... i hjärtat....!!!!!!!

Man undrar om alla dessa barn - som vi ser tigga och som verkar
bo och leva på gatorna - är övergivna av sina föräldrar...?

Eller är det så att de saknar föräldrar...
AIDS är mycket utbrett, många vuxna har dött i den sjukdomen!

Hur som helst är det här en djup TRAGEDI!!!

Vi uppmuntras att inte ge pengar till tiggande barn.
Det finns säkert många olika anledningar till det,
men ibland är det nästan omöjligt att låta bli...!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


(Må Guds kungarike komma snart!!!!)