Bergsgorillorna!

Torsdagen den 22 februari lämnade
vi huvudstaden... för norra Rwanda,
och staden Ruhengeri...

Ruhengeri är en liten och ganska
intetsägande stad,
men VYERNA runt omkring den
håller “världsklass”...!

De mäktiga Virunga vulkanerna
reser sig omkring staden!!!

Nästa dag skulle vi vandra upp
uppför en av dem och få möta
de sällsynta ...bergsgorillorna!!!!!

Att möta de här kolossala varelserna
i deras egen miljö...i det VILDA...sägs
vara en av de starkaste djurupplevelser
man kan få vara med om...!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Men varför valde vi att se dem här,
och inte från den Ugandiska sidan...?

För några årtionden sedan kom en
amerikansk kvinna till Rwanda för att
studera ...bergsgorillorna...

Hon blev så djupt FASCINERAD
av de här vackra djuren att hon
...stannade kvar...!

Hon levde med dem i många,
många år!!!

Hennes arbete uppskattades mycket
- men inte i alla läger...

Hos tjuvjägarna var hon inte populär.

Modigt konfronterade hon dem,
gång efter annan, ibland på ett
väldigt ...drastiskt... sätt!

En dag, i mitten av 1980-talet,
hittades hon DÖD i sin säng.....!!!!!!

Man tror att hon blev mördad.

Kvinnan är förstås ...Dian Fossey...

Hon skrev den självbiografiska boken
“De dimhöljda bergens gorillor”....,
som senare också blev film!

När jag hörde att de gorillor som
Dian Fossey studerade och levde
tillsammans med fortfarande ...lever...
- ute i det fria - på bergssluttningarna
i Rwanda beslöt jag mig för att det
var ...DE... bergsgorillorna jag främst
ville träffa, om det var möjlligt!!!

Därför blev det Rwanda och inte
Uganda...

Filmen “De dimhöljda bergens gorillor”
hade jag ofta hört talas om...,
men faktiskt aldrig sett.

Det sades i “Lonely Planets” guidebok
att den är ett ...“måste”... före ett möte
med bergsgorillorna!!!

Jag sökte efter filmen redan i Uganda
- utan resultat.

Till min stora glädje hittade jag den på
turistkontoret i Kigali!

Nu, kvällen före, gällde det bara att
hitta något ställe där vi skulle kunna
få se den...

Vi frågade en kille som arbetade på
vårt logi, men där finns ingen video...

Däremot tog han oss med till en
videofilmsuthyrare, i kvarteret...
Jag frågade om det fanns möjlighet
att få sitta där och se vår film...
Det var inga problem!
Visserligen bad han om en slant,
men bara en symbolisk summa.

Där satt vi bakom disken i en
videobutik i ...RUHENGERI...
och tittade på en film som
handlar om den trakten!!

Ruhengeri fick man se emellanåt
i filmen.

Dian bodde uppe i bergen,
men regelbundet tog hon sig ner
till just den här lilla staden... för
att veckohandla eller göra andra
ärenden.

Filmen förberedde oss väl för
vad som väntade i morgon...

Kl. 07.00 skulle man vara vid
en särskild plats vid foten av
bergen för att fördelas i olika
grupper...

Gorillorna lever i grupper högt
uppe på bergssluttningarna,
långt från varandra
- andra gorillagrupper!

I Rwanda finns det 5 grupper med
olika stort antal gorillor i varje.

Vid den här uppsamlingsplatsen
fördelas vi till de olika gorilla-
grupperna...

Vi hade hört att många har samma
tanke som oss och vill se den
s.k. “Susa-gruppen”...
...de gorillor som Dian Fossey
levde med och studerade.

Vi hade också hört att de som
kommer tidigast på morgonen
får välja gorillagrupp först...
... så vi gick upp extra tidigt
och var först på plats...

Vi valde förstås “Susa-gruppen”!!!!!

Det här är den största gruppen
av alla, 35-40 gorillor...
... men också den som är svårast
att nå...!

Vandringen visar sig bli ganska
tuff...
Det är brant och vegetationen är
emellanåt mycket tät på den här
bergssluttningen!!

Vi är 8 st som vandrar tillsammans
- en från England, en från Malaysia,
två från Rwanda, en från Danmark,
en från USA och två från Sverige... :-)

Förutom oss turister består vår
grupp också av en guide, en bärare,
tre militärer och ett par spårare...

Spårarna var inte med oss när
vi började vandringen...
De hade gett sig av långt tidigare!!

Trots att vi är uppe på ett par
tusen meters nivå svettas man
och blir ganska varm...

Det är viktigt att inte gå på för fort
utan hitta en lugn, skön rytm...

Att dricka regelbundet är också viktigt!

Efter nästan 4 (!) timmars vandring
- med några korta raster - har guiden,
via spårare, som var utsända i förväg,
genom walkie-talkies fått veta att vi
nu är ...NÄRA... gorillorna!!!

Vi är uppe på ca 3200 meters nivå!!

Vi ombeds att lägga av ryggsäckar,
väskor och andra lösa saker...
som skulle kunna intressera gorillorna...

Förväntningarna på att få se dem
känns i hela kroppen...
- det PIRRAR skönt i magen!!!!!

Vegetationen är extremt tät...
Spårarna som vi nu har framför oss
hugger sig fram med machetes!!!

Plötsligt... bryter LJUDET av gorillorna
fram genom träden och buskarna!!

Ingen kan se dem ännu....

Växtligheten är extremt tät,
man ser kanske 4,5 meter framför sig
inte mycket mer...

Men jag HÖRDE dem!!!!!!!!!!!!!

Snart hör vi dem igen...
Vi vet att de bara är några meter
från oss nu...

Jag går som andre el tredje man
efter spåraren, som hugger för fullt
med sin machete för att bereda väg...

Nu öppnar sig en liten “glänta”...

DÄR ÄR ...DEM..................!!!!!!!!!!!!

Jag ser först en gorillamamma och
två jättesöta ungar och sen en lite
större unge som klättrar i ett träd
- de är ca 10 meter framför oss!!!!!!!

De är så UNDERBART VACKRA!!!!!!!!

Jag försöker säga något i videokameran
...men ...rösten håller inte ihop...
...klump i halsen... och tårar på väg...

Det jag upplever nu önskar jag att
...ALLA... en dag får uppleva!!!!!

JAG NJUTER AV VARJE SEKUND......

Men..........
Helt plötsligt... - utan förvarning -
gör honan ett språng mot oss...
gör ljud ifrån sig och visar tänderna!!!!!!

Lika plötsligt stannar hon upp.........

Hon är inte många meter från oss,
vänder sen om och vandrar tillbaka...

Sällan har jag blivit så ...RÄDD...!!!

Kom vi lite för nära...?
Troligtvis.

Guiden berättar att de ungar som
sitter där tillsammans med henne
är tvillingar...
De är väldigt söta!!!

En annan “knatte” klättrar i trädet
snett ovanför oss
...helt obekymrad om oss...

Det börjar knaka i grenarna bakom
ett av träden...
- SILVERBACK gör entre´!!!!!!!!!!!!!!!!

Han är STOR...

Och det är minsann ...ÖGONBLICKET
för oss just nu också....!!!!!!!!!!

Silverback vandrar med stabila
steg förbi oss - bara meter ifrån -
...som om vi inte existerar...

Han stannar inte upp alls...
fortsätter bara vidare in bland
buskar och träd på andra sidan
gläntan...

Guiden vill att vi rör oss vidare
så att vi kan få se fler gorillor.

Spårarna leder oss genom den
täta vegetationen och snart ser vi
fler av de här MÄKTIGA djuren!!!

Det regnar...
- men vem bryr sig om det..........

Bergsgorillor är...vegetarianer.

Det knakar ljudligt när de bryter
loss grenar och kvistar från träd
och buskar... för att sen sitta
och tugga på dem.

De är starka...
vissa grenar är inte små!

De äter HELA TIDEN!

Efter en stund tillsammans med
den här delen av gruppen rör vi
oss vidare, i förhoppning att få
se ytterligare andra...
...och det får vi!!!

I en annan glänta stöter vi på
ÄNNU EN ...SILVERBACK...!!!!!!

Det sägs att av “Susa-gruppens”
35-40 medlemmar är
...4 st... Silverbacks!!!

Det verkar som om de här väldiga
hanarna tar hänsyn till varandra
och samarbetar!

Den här Silverbacken gör - liksom
en tidigare hona gjorde - ett utfall
mot oss................
Även detta kommer oförberett...!!!!!!

Jag ser ingen direkt anledning...

Vill han kanske bara markera att
detta är ...HANS territorium...
...“ta inte för stora friheter här...!”

Det kan vara så...

Man undrar vad som rör sig i
sinnet på dem...
... vad de har för tankar om oss?

DAGLIGEN besöker människor dem
- på det här sättet...
...fotograferar, filmar, skrattar
och gråter... osv.

Allt detta under en TIMME....
...sen går dem igen...
och lugnet i gläntorna kan åter
lägga sig...!

Vad tänker dem om oss...

och våra uttryck av förtjusning

över dem - som vi omöjligen
kan dölja el lägga band på.....???

Silverback stannar upp, även han,
vänder och lunkar tillbaka och
sätter sig vid foten av ett träd
- lutande mot stammen...

Han tittar på oss med lite trötta,
men vänliga...ögon!!!

Guiden förklarar att han och Silverback
är vänner och att vi inte behöver frukta...

Han har nu - med försiktiga steg - gått
nära Silverback och ber oss följa med!!!

Jag är nu bara omkring 5 meter från
den här vackra, väldiga skapelsen
- men jag känner mig inte rädd...

Han ser så SNÄLL och GO' ut...!!!!!!

Guiden annonserar att tiden är ute...
...ibland går 60 minuter...väldigt fort...!

Jag längtar efter paradiset...

Då vill jag LÄRA KÄNNA dessa
......FASCINERANDE djur.......
- och bli deras vän!!!!!!!

Jag förstår nu bättre Dian Fosseys
...hängivenhet... för dem!!!

Trötta, men lyckliga!!!!

JEHOVA GUD är Bergsgorillornas
formgivare!!!!!

Må han äras för sitt UNDERBARA
skaparverk!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Rwanda

Efter en god natts sömn lämnar
jag på tisdagsmorgonen Burundi...

Några timmars bussresa är allt
som skiljer mig från ett besök
i “De tusen kullarnas land”...
...så kallas RWANDA!!!

Chauffören kör på ett tryggt
och fint sätt, ändå blir jag åksjuk,
men det beror på serpentinvägarna..

Innan vi skiljdes i Uganda hade
Jim och jag bestämt att vi - den
här dagen - skulle träffas på ett
hotell i Rwandas huvudstad, Kigali.

Där möttes vi under kvällen!

Vi gick sen ut till en coffeeshop
och pustade ut efter våra olika
resor... och började bekanta oss
med Michelle.

Det är trevligt att få resesällskap
igen! Jag har inget problem med att
resa på egen hand, ett par dagar,
men det är bra mycket trevligare
att ha någon att dela upplevelserna
med...!

Nästa morgon tog vi en taxi till
“Kigali Memorial Center”.

Det är ett museum, ganska nytt,
som beskriver ett av mänsklighetens
värsta folkmord...

Förmodligen är detta vad de flesta
tänker på när de hör...“Rwanda”.

Vi går från det ena rummet till
det andra...

Texter på väggarna, fotografier,
korta videoklipp med överlevande...
...ger en inblick i de obeskrivliga
fasor som “Tutsi-stammen”
utsattes för...

Året var 1994.

Bottenvåningen behandlar det
Rwandiska folkmordet.

Övervåningen beskriver i korthet
andra folkmord - som har skett
under 1900-talet - t.ex på armenier,
judar, cambodjaner, bosnier....

Det här museet är byggt på en plats
där man hittade en massgrav,
med fler än 30 000.... kroppar!!!

Här har man sen också begravt
resterna av andra offer för folkmordet...
så att det totala antalet begravda
uppgår till 250 000......

Det är också siffran för hur många man
tror blev dödade bara i huvudstaden....

Tänker man då på att Kigali inte är en
särskilt stor stad - idag ca 600 000 inv -
så får man ett visst begrepp om hur
omfattande mördandet i Kigali var...!!!!!

Det har gjorts en film som bl.a gick
på de svenska biograferna för något år
sedan som beskriver en del av fasorna
- den heter ...“Hotell Rwanda”...

Det hotellet låg i närheten av det vi
tog in på...

Kigali är en väldigt VACKER stad!!!
Det är mycket kuperat, backe upp
och backe ner...

När man idag promenerar omkring
på Kigalis gator är det väldigt svårt
att föreställa sig vad som inträffade
här för bara lite mer än...10 år sen...

Efter besöket på museet tog vi oss
vidare till vårt avdelningskontor,
som ligger i utkanten av Kigali.

Dagen före hade vi ringt och bokat
in oss för ett besök idag.

Det här avdelningskontoret är också
nyligen överlämnat - i december!!

Vi guidas runt och får se de olika
avdelningarna på anläggningen.

Som vanligt möter man vänliga,
glada & ödmjuka människor på
de här platserna!!!

Kontoret i Kigali är inget undantag,
VÄRMEN från vännerna är påtaglig!!

Systern som guidar oss berättar en
sak som är annorlunda här...

En gång i månaden kommer en
representant från varje församling
till avdelningskontoret och hämtar
själv den litteratur som församlingen
har beställt...!

Vi uppskattade också inbjudan
till matsalen, att få äta en bit mat
tillsammans med beteliterna,
och möjligheten som det gav att
få bekanta oss lite närmare
med några av dem!!

Den här nya, fina anläggningen är
rustad för att ta emot andlig tillväxt!!!

TILLVÄXT... är verkligen att vänta...

Här bor lika många människor som i
Sverige - 9 miljoner.

I Sverige leder vi omkring 8 500 bibel-
studier, på drygt 22 000 förkunnare...

I Rwanda leder man drygt 30 000(!)
bibelstudier, på knappt 14 000 förk...!

På Åminnelsen, förra året, kom det
över 60 000...

Den här dagens utflykter har förmedlat
två fullständigt ...kontrasterande...
känsloupplevelser!!!

(Inget annat var heller att vänta...)

Burundi

Någon gång under min tid i
Uganda hade jag tänkt resa
in i de små nationerna
Burundi och Rwanda...

Rwanda gränsar till Uganda i
söder. Burundi ligger söder om
Rwanda...

I januari fick vi höra att en dansk
syster skulle komma till Entebbe.
Hon skulle hälsa på Bob & Linda,
som tillhör vår församling.
Bob är ursprungligen dansk.

Systern heter Michelle och har
tydligen varit här förut och hälsat
på dem.
Bob berättade att Michelle skulle
komma hit i februari och att hon,
den här gången, hade bestämt sig
för att se bergsgorillorna...

Bob kände till att Jim och jag hade
samma planer.
Däremot hade vi inte bestämt när
vi skulle göra det.

När Michelle fick höra våra planer
undrade hon om vi ville åka och se
gorillorna tillsammans med henne,
när hon skulle komma i mitten av
februari...

Det bestämde vi oss för.

Bergsgorillorna lever bara på en
plats på jorden och det är i
- Virungabergen.
De bergen gränsar till tre länder:
Uganda, Rwanda och Kongo.

Vi beslöt oss för att se dem från
den ..Rwandiska.. sidan av bergen.

När vi planerade resan kände jag
att jag även ville besöka... Burundi.

När man tittar på en karta så upplever
man Burundi nästan som att ligga lite
avsides...

Besöker jag inte Burundi vid det här
tillfället - när jag är så nära - så blir
det förmodligen aldrig!

Vad tänker jag på när jag hör
...“Burundi”?

Jag inser att jag vet nästan ingenting
om det lilla landet.

En sak... kommer upp i mitt sinne.
Jag minns att vi i slutet av 1980-talet
uppmuntrades att skriva brev till den
dåvarande presidenten i en afrikansk
liten nation som behandlade våra
bröder och systrar illa...
Nationen var ... BURUNDI...!!!!!!!!!!

Jag kommer ihåg att jag skrev.

Detta är snart 20 år sedan...
Idag är Jehovas vittnen ...FRIA...
att verka i Burundi.

Jag var nyfiken på att få komma dit!

Jim och Michelle däremot nöjde sig
med att besöka Rwanda.

Därför satte jag mig själv en lördag
- i mitten av februari - på en
långfärdsbuss som skulle ta mig
från Kampala - genom Rwanda -
och vidare ner till Burundi.

Några dagar senare - på tisdagen -
skulle vi sen möta varandra i Kigali
- Rwandas huvudstad.

Bussresan var en skräckfärd!
Uppriktigt sagt är jag glad över att
jag överlevde...
Resan startade mitt i natten, kl. 02.00...

Chauffören körde helt ansvarslöst
- alldeles för fort - särskilt med tanke
på vägarnas usla kondition!!

Jag hade återigen fått plats på
“första parkett“ - i en buss.
Det blev en ordentlig föreställning
- en “thriller”...
Rädslan fick mig att ibland ropa rakt ut!

På morgonen nådde vi Rwanda.
Här blev vägarna betydligt bättre,
men det visade sig bli serpentin-vägar
och chauffören verkade fortfarande
bara ha EN växel... den högsta!!

Det är små nationer... så efter bara
några timmar var vi framme vid nästa
gräns och kunde köra in i Burundi...

De här länderna är väldigt VACKRA!
Berg och dalar avlöser varandra...
Det är grönt och frodigt!

Bussen stannar vid 18-tiden i Burundis
huvudstad - Bujumbura.
Det börjar skymma...

“Lonely planet” rekommenderar ett
billigt, enkelt, logi i närheten.
Jag promenerar dit.
Det visar sig vara stängt...

När jag berättar för en kille, som jag
träffar där på gatan, att jag är ett
Jehovas vittne så säger han att de
har sin möteslokal i närheten,
och att han kan visa mig vägen!

Logi-frågan... vill jag lösa själv,
den ska inte belasta mina bröder!

Men visar det sig att de finns i
närheten... och att jag kan få hjälp
att hitta dit - så uppskattar jag
verkligen det!
Jag ber honom visa mig vägen.

Vi går ut på en annan gata och
bara några 100 m bort ser jag en
skylt: “Jehovas vittnen, Rikets sal”.

Av den stora anläggningen vid sidan
om förstår jag att jag även har hittat
landets avdelningskontor!

Plötsligt öppnas grindarna till Betel
och vi ser en bil köra ut...
Jag signalerar till dem, på håll,
då kör de fram och vevar ner rutan
och ler vänligt...

Jag berättar att jag är en broder från
Sverige, som är i Burundi på några
dagars semester.
De är ett gift par, missionärer från
USA. De ser ut att bli glada och
insisterar på att jag ska hoppa in
i deras lilla bil.

Vi åker till en kinesrestaurang och
sätter oss och pratar med varandra.

De berättar att de gick genom Gilead
- missionärsskolan - för bara något
år sedan och blev utsända till det här
lilla, fransktalande, afrikanska landet...

De verkar trivas bra. Men de säger
att de så sent som för ett drygt år sen
kunde höra skottlossning t.o.m här
inne i huvudstaden - Bujumbura!!!

Själv läste jag i reseguideboken
“Lonely Planet” att de rekommenderar
turister att inte bara en eller två gånger
undersöka om det är tryggt att åka
in i Burundi... utan gärna tre(!) gånger!!!
(Personligen hörde jag mig för med
den svenska ambassaden i Kampala,
kort före avresan.)

Vi hade en trevlig stund tillsammans!
De körde mig sen till ett billigt logi,
som ligger bara 200 m från Betel...

Nästa dag inleder jag med att gå bort
till vårt avdelningskontor och titta på det.
Det är nytt och fräscht!
Så nyligen som i november månad
överlämnades det!!
Jag blev guidad runt av en ung broder
som pratade bra engelska.

Responsen på distrikten i Burundi
verkar påminna om den vi får
uppleva i Uganda...

I december hade man ett nytt
förkunnarrekord - på 6700!!
De mer än 650 reg.pionjärerna
har i genomsnitt nästan 6 st
bibelstudier!
De över 180 pionjärerna med
särskilt uppdrag leder i medeltal
över 13 bibelstudier vardera...!!!!!

Det är underbart att se hur väl
våra bröder och systrar mår idag
- särskilt med tanke på hur det
var för omkring 20 år sedan...

Efter besöket på Betel promenerar
jag omkring i huvudstaden..
Det är mycket folk på gatorna.
Men Bujumbura är en dammig,
smutsig stad...
Den känns eftersatt.

Inbördeskriget - som verkar ha
pågått betydligt längre här än
i grannlandet, Rwanda - är säkert
orsaken till det!

Var jag än går fram känns det
nästan som om jag är den ENDE
turisten i den här stora staden...
Man ser i stort sett inga andra!

Folk tittar efter en som om man
kommer från en annan värld...

Jag har besökt över 40 olika länder
men aldrig upplevt detta tidigare!!!!!!!

Bujumbura har ett riktigt fint läge
- vid Tanganyikasjöns strand.

Tanganyikasjön är Afrikas 3:e största
sjö, men är den djupaste av dem...
Den är faktiskt en av världens djupaste
insjöar!!!

“Lonely planet” rekommenderar att
man tar sig ner till en gammal
kollonial “club“, idag en restaurang,
som ligger nere vid sjön och upplever
solnedgången därifrån...

På sena eftermiddagen hoppar jag
därför på en motorcykeltaxi och tar
mig dit.

Jag går in och köper mig en öl
och tar den med mig ut på piren...
Där sitter jag och njuter för mig
själv av naturens eget skådespel...!!!!!

Även sen mörkret fallit på sitter jag
kvar och bara njuter av stillheten...

Snart ropar ett par killar på mig,
som också sitter där ute.
De kommer över till mig och vi
börjar prata med varandra.

Samtalet kommer snart in på
livets djupare sidor...

Jag berättar hur jag ser på livet,
och hänvisar ofta till Bibeln under
samtalets gång.
Särskilt en av dem delar intresset
för Bibeln. Jag berättar att jag är
ett Jehovas vittne.

Vi har ett långt samtal som avslutas
med att jag får hans e-mail adress,
med möjlighet att kunna fortsätta att
ha kontakt.

Det blir tyvärr inte mer ...Burundi...
än så här - den här gången!

Nu, hem och packa och sova.
I morgonbitti avgår bussen till
Rwanda...

Entebbe "djurpark"

Vid ett av bibelstudierna hemma
hos Joseph hörde jag hur hans
yngsta dotter, Rebecca, uttryckte
en stark önskan om att få besöka
djurparken här i Entebbe...

Eftersom jag inte ännu hade besökt
den föreslog jag att vi skulle kunna
gå dit tillsammans!

Vi hittade en dag i slutet på januari
som passade bra för oss alla och vi
tog med oss Steven, deras släkting,
som också studerar Bibeln.
Även Jim följde med.

















Jag köpte med mig vars ett choklad
till dem. De var såå tacksamma!!

Man ser nästan ...aldrig... barn äta
godis här nere!
Det finns knappast att få tag i.
Choklad kan man hitta, men det är
förhållandevis dyrt...

Vid entre´n upptäcker vi att de tar
olika betalt för oss...
Som icke-ugandier betalar Jim
och jag omkring 10 (!) gånger så
mycket i inträde som ugandier gör!!!

Djurparken kallas för “Uganda wildlife
education center” och är egentligen
inget vanligt zoo...
ALLA djur man ser i den här parken
är tagna från ...tjuvjägare!!!

Största attraktionen är noshörningarna
- de första i Uganda sen kriget...

Andra stora attraktioner är lejonen
och schimpanserna!

Schimpanserna är några roliga djur!!
Det verkar som om de uppfattar att vi
skulle bli glada om de “showar loss”
när vi kommer dit - för det är precis
vad de gör!

















För den som är intresserad av fåglar
finns det ingen intressantare fågel att se
i Uganda än den unika ...“Shoebill stork”
- enligt “The Lonely Planet“!

Personligen är jag ganska fascinerad av
storkar, även av de vi har där hemma,
så när jag får se “Shoebill storken“...
...förstår jag det uttalandet!

















“Shoebill storken” är inte mycket större
än den vi ibland kan se hemma i Skåne...,
men den har en ...gigantisk... bred näbb!!
Namnet är därför bra beskrivande och
den kallas också för “Whale-head stork!


Noshörningar är mastodonter!

















Framme vid noshörningarna får jag
uppleva något riktigt stort...
Den ena noshörningen tillåter mig
att ...RÖRA VID & KLAPPA... den
- vilken känsla!!!

















Men på den här tillflyktsorten undan
prisjägarna finns det många andra djur
som är vanliga - ute i det fria - i landet:
strutsar, zebror, hyenor, krokodil,
olika sorters apor, etc.

Det är roligt att se hur glada Josephs
barn är över besöket i parken...
När vi lämnar ett djur och går vidare för
att få se ett annat är de såå förväntans-
fulla, de springer emellan!!

Jehovas FANTASTISKA skaparverk har
underhållit oss alla - ung som gammal -
den här eftermiddagen!!!!!!!

Församlingen...

I Entebbe finns det två stora
församlingar av Jehovas vittnen.

Den jag tillhör är engelsktalande,
och den andra är på det inhemska
språket: Luganda.

Uganda består av mängder av
stammar och språk...

Folket som bor i de här trakterna
kallas för Muganda och pratar
Luganda.

Men nästan alla man träffar på
här i landet pratar bra engelska.

Det engelska språket är det språk
som förenar alla dessa folkgrupper!

Dagstidningar, tv-program mm
framför sina nyheter på engelska.

Men det finns en del människor
som har svårt för engelskan...

Därför är det säkert mycket
uppskattat att Jehovas vittnen
trycker biblisk litteratur på olika
stammars egna modersmål,
t.ex. acholi, ateso, lhukonzo,
luganda, rynankhori mfl!

Undervisningen i många Rikets salar
sker också på de inhemska språken,
som t.ex här i Entebbe på Luganda.

Rikets sal i Entebbe byggdes 1999.

Många nyintresserade söker sig hit
- och de stannar här!!
Flera av de som vi studerar Bibeln
med har tillhört andra kyrkor innan
de kom hit.
Här får de lära känna Bibeln.
De upplever mötena undervisande
och meningsfulla!

I den engelska församlingen har
vi ofta varit omkring 150 st på
söndagsmötena, en gång var vi
t.o.m fler än 160 st...!

Många har problem med att komma
...i tid - så verkar kulturen vara.
När mötena börjar har kanske bara
...hälften... av våra vänner kommit.
Men de kommer - efter hand!

Den engelska församlingen består
av vänner från olika delar av det
här landet, men också från några
grannländer och en del från europa...

I början av året var vi många
från Sverige:
Urban & Lotta Mattsson, beteliter,
fd missionärer.
Peter & Charlotte Enbohm, pionjärer
från Falun, som kom ner för 3 mån.
Styrbjörn & Nathalie Noring, pionjärer
från Stockholm, nere 3 mån.
Martin Pettersson, äldste, bofast.
Jerry Bjelk, äldste, bofast.
Jim Persson och jag..., nere ca 9 mån.

10 st från lilla Sverige, på en och
samma plats...

Det skulle lätt kunna bli så att
vi umgicks bara med varandra...
- samma språk, kultur, bakgrund -
men så är det förstås inte!
Visst umgås vi med varandra,
men det gör vi även med våra
kära afrikanska vänner!!!

Församlingen har ganska många
äldstebröder och en hel del
biträdande tjänare.
De reguljära pionjärerna är fler
än tio st...

Åldern på vännerna i församlingen
är blandad, men ungdomarna är
en riktigt stor skara!

Vi har en varm, fin atmosfär!!!!!

Färdsätt...

Hur tar man sig fram...
i det här landet?

Det är väldigt få som äger
en bil...

Det vanligaste färdsättet
är nog “taxi”...!

Men “taxi” är inte det samma
som det vi hemma kallar taxi...

Taxi i Uganda är en minibuss,
ofta av märket Toyota,
som man pressar in väldigt
mycket folk i...

En kille kör och en annan sitter
bak hos passagerarna och tar
betalt. Under färden ropar denne
också på de förbipasserande för
att försöka hålla “taxin” ständigt
fullbelagd!

Det är inte det behagligaste sättet
att färdas på - men det är billigt!!

Att åka med en “taxi” till Kampala
- som ligger 4 mil bort - kostar bara
omkring 8:- ...

Men inom städerna, t.ex Entebbe,
är det också vanligt att man åker
“Boda-Boda”...
Vad är det för något?

Det är mopeder!

De kommer fram nästan överallt,
och gör väl ca 50 km/t.
Dynan man sitter på är ordentligt
stoppad och fjädringen är god!!

















Jag åker gärna “Boda-Boda”!

Namnet sägs komma från
“Border to border”...

En tur med en “Boda” genom
stan kostar mellan 2 och 4:- ...,
beroende på hur långt man ska åka.

Förhållandevis “lilla” Entebbe
har nog ...flera hundra... sådana
mopeder - man ser dem överallt!

Märkligt nog ser man inte många
komma på cykel...

Något man däremot använder
flitigt är ...“apostlahästarna”!

Själv vandrar jag ganska mycket
- kors och tvärs genom stan -
när jag ska ta mig till och från
distrikt och studier.

Jag försöker helt kort att få prata
med och be att få lämna något att
läsa till de som kommer i min väg.
På så vis når man många fler med
Bibelns underbara budskap!!!!

Träffar broder Link!

För många år sedan...
någon gång i slutet på ´80-talet,
el möjligen i början av 1990,
fick några vänner i Vetlanda
- där jag då bodde - tag i mycket
trosstärkande och uppmuntrande
erfarenheter från Afrika!

De var nerskrivna på A-4 ark.
Jag minns än idag att de berörde
mig väldigt djupt!!!

De erfarenheterna byggde på
ett tal med temat:
“Ha tro på människans Skapare!“

De visade med eftertryck hur
NÄRA JEHOVA GUD är OSS
- när vi utför tjänst för Honom!!!

Genom sin älskade Son, Jesus,
och genom sina himmelska
budbärare, änglarna, bistår och
vägleder Jehova det världsvida
predikoverket.
(Matt.28:20, Upp.14:6).

Erfarenheterna berättades av
en broder som heter Link.
De beskrev hur predikoarbetet
började breda ut sig i Öst-Afrika...

Broder Link verkade bl.a i
Tanzania och Kenya.

Men han gav sig också in
i Uganda, ofta med litteratur.

Vid ett sådant tillfälle körde
en bil upp vid sidan av hans,
och tvingade honom att stanna
och ta sig ut ur bilen.
En av männen riktade ett maskin-
gevär mot honom och sköt!
Gangstrarna övergav honom
och stal hans fordon...
Men broder Link överlevde och
vaknade upp senare!!

Vid ett av besöken här i landet
avtalade denne frimodige broder
tid med Ugandas... president!!!

Presidenten tog emot honom!

De satt ner tillsammans och
vår broder fick framföra vår
anhållan om att legalisera
Jehovas vittnens verksamhet
i landet...

Erfarenheterna från predikofältet
omfattade fler länder, även
Egypten, Eritrea, Sudan, Etiopien...

Jag minns att det var mycket
trosstärkande och spännande
att läsa dem, och se hur Jehova
verkligen är med sitt folk!!!

När Betel - nu i januari månad -
överlämnades inbjöds forna
missionärer och andra som har
verkat här i landet.

Någon nämnde att “broder Link”
var en av de som skulle komma...

Jag kom då att tänka på de
erfarenheter som jag en gång
i tiden hade kommit över,
berättade av en “broder Link”...

Tänk om det skulle bli möjligt
att få träffa honom...

Det visade sig att han skulle
bo i vår lilla stad - Entebbe!

Vi hörde att han är god vän
med ett gift par i vår församling,
Bob och Linda - fd missionärer,
och att han och hans hustru
skulle bo hos dem.
De skulle stanna en dryg vecka.

En kväll hörde Bob av sig och
undrade om Jim och jag hade
lust att gå ut och äta med dem
och deras gäster (Links)...
Styrbjörn och Nathalie var också
medbjudna.

Behöver jag säga att jag inte
var svår att övertala... :-)

Vi träffades på Golfklubbens
fiskrestaurang, minns uppriktigt
sagt inte mycket av maten...
men desto mer av samtalet med
vår trogna, gamla, fina broder!!!
Han visade sig ha mycket humor.

Hans namn är Helge Link,
och han kommer ursprungligen
från Danmark.
Efter avslutad utbildning inom
jordbrukssektorn flyttade han
till Afrika (Tanzania) när han
var i 20-årsåldern...

Han hade hört sanningen hemma
i Danmark, men tog den på riktigt
allvar först när han kom hit ner...

Jag tror aldrig att jag har träffat
någon som verkar ha upplevt så
mycket saker i livet som denne
välväxte, vithårige man...!!!

Det är fängslande att lyssna
till honom...

Erfarenheterna som han berättar
visar - genomgående - hur vår
store Skapare, JEHOVA GUD,
har beskyddat och välsignat sitt
folk i den här delen av världen!!!!

Jag var inte återställd från malarian
när vi träffades den här kvällen.
När jag tar fram mina mediciner,
i samband med måltiden, frågar jag
Helge hur många gånger han har
drabbats av malaria...

Han har levt i Öst-Afrika i över
50 år(!)... och INTE drabbats
av malaria en enda gång!!!!!

Men å andra sidan - säger han -
har han drabbats av bilharzia,
många gånger,
och haft flera andra sjukdomar
som är vanliga här!

Idag bor broder Helge Link och
hans hustru i Nairobi i Kenya.

Helge närmar sig 80 år,
men det finns fortfarande mycket
kraft kvar i denne gudfruktige man!!

Det var verkligen andligt sporrande,
och mycket trevligt att få träffa
“broder Link” - personligen!!!

Några dagar senare möttes vi igen
- på vår Rikets sal i Entebbe.

Busstragedin...

Måndagen den 22 januari
inträffade en fruktansvärd
.......TRAGEDI.........

Vi förlorade 6 st älskade
vänner... i en trafikolycka,
här i Uganda!!!!!!!!!!!

Detta uppmärksammades
av medier även uppe i
Sverige!!!
Man kunde bl.a läsa om det
i Aftonbladet och på text-tv.

Bröder och systrar från
Kenya och Tanzania hade
hyrt en buss med chaufför
och rest till Uganda, för att
vara med när avdelnings-
kontoret här i landet
överlämnades åt Jehova.

På vägen hem, den morgonen,
...KROCKADE... chauffören
med en tankbil - i höjd med
staden Jinja!!!!!

Vägarna i det här landet
är URUSLA!

Tankbilen hade gett sig
över på våra vänners sida
av vägen och körde rakt
emot dem...
Men det är inget ovanligt
i Uganda. Man kör på den
sida av vägen som har de
minsta groparna för att sen,
när man får möte,
återvända till sin egen...

Chauffören till tankbilen
måste ha gjort en grov
missbedömning när han
fortsatte rakt mot bussen...

Chauffören, som körde
våra vänner, hade plötsligt
...INGENSTANS... att ta
vägen!!!!!!

Olyckan blev första-sidas
stoff i en av landets största
dagstidningar!!!

Bilden är kuslig...
Man ser en buss som är
fullständigt intryckt!!!!!!!!!!
Rubriken till bilden lyder:
“TOTAL DEVASTATION...”

Förutom de som dog,
skadades många andra
- några svårt!!!

Tre av de skadade var
svenskar...
En broder och två systrar.
Den ena systern bröt ett av
sina ben på 3 olika ställen!!!!!

Många fördes till sjukhus
i huvudstaden - Kampala.

En av de bröder som vi bor
tillsammans med tog sig in
till sjukhuset, för att trösta
och finnas till hands för de
skadade. Han stannade där
också över natten.

Han berättade att när han
kom dit fanns det redan
många andra äldstebröder
där, i samma syfte!!!
Några av dem hade rest dit
från avdelningskontoret.

Han sa också att bröderna
Anthony Morris och
Leon Weaver kom på besök
under dagen.
De satte sig en stund med
var och en av våra skadade
vänner.
Bröderna lyssnade till dem,
och bad med dem!!!

Det berättades att broder
Morris var påtagligt berörd...
Han bad broder Weaver att
leda bönen.

Vi vet att “oförutsedda”
händelser drabbar ALLA
i den här ordningen...
(Pred.9:11).

Men ...inga ord... räcker till
för att beskriva tragedier
som denna....!!!!!!!

Drabbas av...MALARIA!

Efter det andligt uppbyggande
program som vi fick uppleva,
på den stora stadion i Kampala,
föreslog Jerry att vi skulle åka till
en pizzeria i Kampala.

Hemma är kanske en pizza inte
det festligaste man kan komma
över - även om det smakar gott.
Pizzerior finns ju så gott som
överallt i Sverige...

I Uganda, däremot, är de mycket
sällsynta!
Trots Entebbes storlek finns det
ingen pizzeria där...

Så det var ett trevligt förslag
Jerry kom med.

Väl framme upptäckte jag att
pizzorna var väldigt dyra...
- omkring 80 svenska kronor!!!
Hur kan det få kosta så mycket
i det här fattiga landet...?
Jag kände mig inte så hungrig
så vi beslöt oss för att dela en.

På vägen från stadion och dit
fick jag plötsligt ett otrevligt
tryck över bröstet...!
Det ville inte ge med sig.

Jag kunde knappast få i mig
någonting av maten.
Samtidigt började jag att få
svårt med andningen...!

Jag frågade personalen om de
hade en plats där jag skulle
kunna få lägga mig ett stund...
Det fick jag gärna.

De var skönt att få ligga ner.
Trycket över bröstet lättade,
men jag började få väldigt ont
i huvudet!

När de andra var färdiga och vi
åkte hem till Entebbe mådde jag
riktigt “dåligt”... :-(

Jerry & Esther föreslog att vi
skulle åka förbi en medicinsk klinik
så att jag fick göra ett malaria-test...

Där blev det ett stick i fingret,
och en stunds väntan.
Resultatet visade sen att jag
hade drabbats av ...MALARIA...!!!

Jag blev inkallad till en doktor,
som informerade mig om malaria...

Han berättade att det finns
fyra olika typer av malaria.
Jag hade drabbats av den
värsta typen...
Den kan leda till döden!
(Det är den som är vanligast
i den här delen av Afrika.)

Men kommer man bara in
i god tid och får mediciner
så är det ingen fara.

Tabletterna var nog ganska
starka...
De skulle tas bara i fyra dagar,
sen skulle parasiterna vara
omintetgjorda!

Han berättade att symptomen
kan se väldigt olika ut:
vissa har intensiv huvudvärk,
några mår illa och vill kräkas,
andra upplever smärta i lederna.

Men en sak är gemensam
för de som drabbas av malaria
- man är mycket SVAG!!!!!!!

Den här söndagskvällen och
den följande natten var
ganska ”jobbig”...

Även under måndagen hade
jag en del smärtor i kroppen.

De kommande dagarna kände
jag mig bara så fullständigt
...KRAFTLÖS...!!!!!

Jag orkade i stort sett inte
någonting...


Omkring en el två veckor
senare var krafterna tillbaka
igen!!!