ALLA...verkar lyssna till budskapet!

Söndagen (3/12) vaknade vi upp på missionärshemmet.
Våra planer var att besöka ett möte här i Mzuzu,
och sen på eftermiddagen bege oss bort till Nkhata Bay,
vid Malawisjöns strand.

Under natten blev Jim förkyld.
Jordan skjutsade mig bort till Rikets salen.
Jag skulle besöka den engelsktalande församlingen.
(Missionärerna tillhör Chichewa-talande förs.)

Mötena börjar tidigt...
De börjar redan kl. 08.00...!
(Det innebär att man lämnar Rikets sal
- efter ett Offentligt föredrag och Vakttornsstudium -
när vänner i min hemförsamling - Malmö Södra -
är på väg TILL Rikets sal...!!)

Efter mötet stannade en stor del av församlingen kvar
för att vara med om ett kort möte för tjänst.
Det hölls utanför Rikets salen,
för samtidigt som det pågick fylldes salen igen...
10.30 skulle ett nytt möte börja,
nu på chichewa!

Jag fick samarbeta med en yngre broder.
Det är en sådan glädje att få predika här!!!
ALLA... vi söker - i hemmen eller på gatan -
tar sig tid att lyssna!
Vi resonerar med dem,
framför en tanke från Bibeln
och ber att få lämna något efter oss,
en traktat eller tidskrift,
och de tar emot det med stor TACKSAMHET!!

Så gott som alla i Malawi tror på Gud!
Någon berättade att en av våra systrar
en dag - chockad - hade återvänt från tjänsten...
Hon hade träffat en person som sa att den
inte trodde på Gud...
Det var EN person som hade uttryckt sig så,
men vår syster kunde nästan inte fatta att det
var möjligt!!!

När vi avslutat vår tjänst bestämde jag mig
för att prova på ett lokalt transportmedel
tillbaka till missionärshemmet - cykeltaxi!
Man har helt enkelt bara satt en tjock dyna
på pakethållaren...!
Det kostade inte många kronor att bli
skjutsad genom stan på det viset...
De hade nog utvecklat starka benmuskler
för snabbt gick det!
Missionärshemmet ligger i utkanten
av Mzuzu. Sista ca 500 metrarna
utgörs bl.a av en lång, brant backe...
där hoppar man av och går resten.

Någonstans mitt i den backen ligger
en stor Polisstation...
Jag tror att min klädsel och väska, för många,
avslöjar mig som ett Jehovas vittne.
Hade jag passerat här under de hemska
förbudsåren hade säkert min puls "stegrat" sig
ordentligt när jag nu kommer upp jämsides
med stationen...!

Eftersom jag vet att vi numera är fria
att verka i Malawi bestämmer jag mig för
att gå fram till två polismän,
som står på andra sidan de stora grindarna
som leder in till stationen...
Jag nickar vänligt till dem.
Då kommer båda två fram till mig...
Jag tar fram två traktater, berättar något
om innehållet i dem och frågar om jag får
lämna dem efter mig. Det får jag!

En bit högre upp i backen frågar jag en man
om jag får lämna honom en traktat.
Det visar sig att han också är polis!
Det blir ett längre samtal. Jag får bl.a läsa
några uppmuntrande verser från Ps. 37.
Plötsligt avbryts vi av en ... poliskonstapel ...
- som hade promenerat mot oss.
Han ser allvarlig ut och undrar vad vi pratar om...!
Eftersom jag vet att vår verksamhet är fri numera
berättar jag att jag är ett Jehovas vittne,
och vad jag pratat med hans kollega om.
Vi har sen ett trevligt samtal alla tre!!!
Båda två skaffar sig traktater.
Den något allvarligare poliskonstapeln
frågar plötsligt efter mitt mobilnummer...(?)
Jag berättar att jag inte har något just nu,
men ska skaffa när jag kommer upp till Uganda.
"Men hur ska vi då kunna ha kontakt"? frågar han
- med sin fortfarande allvarliga stämma
och lätt stränga uppsyn!!
"Om du vill att vi ska ha kontakt kan du få
min e-mailadress", säger jag.
Han får den och jag går mycket glad vidare!!

Uppe på toppen av backen lämnar jag
en traktat till en medelålders man.
När han förstår att jag är ett Jehovas vittne
uttrycker han STOR uppskattning
av våra tidskrifter...
"They are so educating!!!", säger han
två gånger under vårt samtal.
Den enda tidskrift jag har i min väska
är ett Vakttorn som vi har använt vid mötet
på morgonen- det exemplaret får han!
Jag uppmuntrar honom till att fråga efter
Rikets sal nästa gång han träffar Jehovas vittnen:
"Om du uppskattar våra tidskrifter så mycket
kommer du att tycka mycket om våra möten också!"

Lycklig - efter en underbar och spännande tjänst -
återvänder jag till missionärshemmet...!!! :-)

Missionärshemmet i Mzuzu

När man är i Malawi "får" man inte missa att ta sig ett dopp
i Malawi-sjön, Afrikas tredje största sjö!

Vi rekommenderades att ta oss upp till Nkhata Bay.
Det skulle vara en vacker plats en bit norrut.
Vi bestämde oss för att ta oss dit!!

När Jack - på Betel - fick höra detta ringde han
till ett missionärshem som ligger i närheten - i staden Mzuzu.
Där bor två missionärspar- ett svenskt och ett amerikanskt.
Vi var välkomna att övernatta hos dem,
på vår väg mot Nkhata Bay!!!

Lördagen den 2/12 satte vi oss på en buss
som förde oss de ca 30 milen till Mzuzu.
Bröderna hämtade oss på busstationen.

Missionärshemmet var ett mycket mysigt hus,
med gemensamt kök och vardagsrum
och några privata rum för de olika paren.
En av områdestillsyningsmännen var på besök
och bodde i ett av rummen.
Rummet vi skulle få sova i var rent och trivsamt.
Efter en varm, skön dusch bjöds vi på en god måltid!

Det svenska paret heter Peter och Tabita Hermansson.
Peter kommer från Uppsala och Tabita från Filipstad.
De gick genom Gileadskolan för bara några år sedan.
Båda två är väldigt lugna människor,
med lätt för att skratta.
Det amerikanska paret kommer från Kalifornien,
och heter Jordan och Chandra,
mycket varma vänner!!!

Båda paren påminner om varandra,
och verkar trivas väldigt bra ihop!
Alla håller på att lära sig det inhemska språket
- Chichewa...
Paren tillhör olika Chichewa-talande församlingar,
och är fullt upptagna i dem!!

Vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans,
många uppmuntrande erfarenheter berättades!!!

Lojala under de fruktansvärda förbudsåren!

På kvällen efter vårt besök på Betel var vi hembjudna
hos några vänner.
En syster berättade vad hon och hennes föräldrar
hade upplevt under de svåra förbudsåren...

Trots att det var med stor fara som man kom tillsammans
och vid obekväma tider (mitt i natten)
så missade INTE våra bröder och systrar möten!!!

Beatrice - som systern heter - berättade att deras vardagsrum
fungerade som Rikets sal. Omkring 70 st samlades hos dem!
Våra vänner kunde inte komma på samma gång,
det skulle dra för mycket uppmärksamhet till sig...
och likadant när de skulle hem.
Hon berättade att någon gång hade de sista vännerna
gått hem och vardagsrummet återställts först bortåt
6-tiden... på morgonen!!!

Sammankomster hölls också sent, men ute i det fria.
Bröderna var mycket "kluriga" för att kunna
genomföra dem.
Man höll sammankomster bl.a i skydd av stora majsfält!
Bröder stod på olika platser och gav anvisningar om
var de skulle gå för att hitta rätt.
Beatrice berättade att en av de sista bröderna
- där inne i majsfälten -
gav alla som passerade en böna....(?)
Vad var tanken med det?
Det var ett sätt att räkna antalet närvarande!
Brodern visste hur många bönor han ursprungligen
hade och kunde till slut räkna de överblivna...!
Man tog inte biblar med sig, eftersom programmet
ändå framfördes i mörker.
Talarna läste bibelställena för åhörarna.

Våra bröder och systrar gjorde STORA uppoffringar
för att kunna fortsätta att tillbe Jehova Gud
under de långa, svåra förbudsåren!!!!!!!!

Någon berättade vilka OBESKRIVLIGA FASOR
vissa vänner hade utsatts för...
... de hade knuffats ner i floder med krokodiler!!!!!!
Det finns inga ord ..........................

(Värdesätter vi den frihet vi har att så lätt

kunna församlas och tillbe Jehova i vårt land...???)

Avdelningskontoret i Lilongwe

Vårt besök vid avdelningskontoret i Lilongwe - här i Malawi -
gladde oss lika mycket som de i Johannesburg och Maputo!

Vi kom lagom till lunch :-)
Fisk serverades den här dagen och den var god.
Efterrätten fick oss nordbor att känna oss "hemma",
jordgubbar och grädde!!

Omkring 160 vänner bor och arbetar här.
Det är en fin, fräsch anläggning med vacker trädgård!
Man översätter våra publikationer till 3 st inhemska språk
- chichewa är det största - men väldigt många Malawier
pratar bra engelska.
Litteraturen trycks nere i Sydafrika.

Befolkningen i landet ligger på ca 13 miljoner
och drygt 67 000 av dem är våra kristna bröder
och systrar!
Det innebär att det finns ett vittne på 195 invånare
(i Sverige är vi ungefär ett på 400...)
Tillväxten är mycket stor!!
Det har skapat ett stort behov av möteslokaler.
Sedan 1999 har det byggts över 800 st Rikets salar - 800...!!!

På Betel träffade vi Jack & Linda Johansson
- som ursprungligen kommer från Finland -
men pratar svenska. De är i 70-årsåldern.
De verkade bli glada över att få prata lite svenska,
och det var vi också! :-)))
De bjöd in oss på en kopp te i sin lilla lägenhet.
De har upplevt mycket under sina många år
som missionärer...

Efter Gileadskolan sändes de 1959 till Malawi.
Några år senare skulle våra bröders och systrars neutralitet
komma att prövas svårt... i det här landet,
som då kallades för Nyasaland.
I mitten av 1960-talet förväntade sig myndigheterna
att alla i landet skulle köpa ett politiskt "partikort".
De som inte gjorde det... fängslades!!!

Jack begärde ett möte med premiärministern - Dr. Banda...
Han och två andra äldstebröder förklarade vår
NEUTRALA hållning till politiken.
Lite senare satt Jack i ännu ett möte med premiärministern,
då var två andra ministrar också närvarande.
Men utan framgång...

1967 förbjöds Jehovas vittnen att verka i Malawi!
Avdelningskontoret konfiskerades,
och missionärerna fick 24 timmar på sig att lämna landet...

Jack och Linda led med sina inhemska bröder och systrar
när de blev tvungna att lämna Malawi!
Dussintals förlorade sina liv, hundratals led pga grym tortyr
och tusentals förlorade jobb, hem och ägodelar!
Men trots detta bevarade nästan alla sin ostrafflighet!!!

Jack & Linda skickades vidare till Kenya.
Efter några år blev vår verksamhet förbjuden även där,
och de sändes vidare till Kongo-Brazzaville.
Där tjänade de under några år tills verket blev förbjudet där...
Då - 1977 - fick de i uppdrag att åka till Iran
och upprätta ett avdelningskontor.
Revolution i landet ledde till att alla missionärer
1980 deporterades...
Detta förde dem tillbaka till Afrika
- nu till den Demokratiska republiken Kongo.
Där fick de stanna lite längre... 15 år.

1993 lyftes äntligen förbudet mot Jehovas vittnen
i Malawi!!!
Två år senare återvände Jack & Linda till platsen
där de började sin missionärstjänst en gång i tiden
- Malawi!
De säger att de uppskattar att få tjäna tillsammans
med sina trogna Malawiska bröder och systrar igen,
däribland många som uthärdat nästan 30 års... förföljelse!!!

I Vakna! 22/11-1998 finns Jacks levnadsskildring
publicerad. (Jag har hämtat uppgifter där ifrån.)

Jack & Lindas hem är verkligen präglat av deras
många år i Afrika...
Det är så smakfullt inrett - i alla detaljer -
med gedigna afrikanska hantverk.
Vi blev mycket förtjusta i deras hem!

När Jack får höra att jag kommer från Malmö
frågar han om jag känner Anker & Elsa Samsund...
Jag blir glad och säger att vi nyligen t.o.m. var
i samma bokstudiegrupp!!
Då berättar han att de hjälptes åt att bygga en Rikets sal
i Kenya - i början av 1970-talet...
Han uttryckte STOR uppskattning av Anker!!!

Som vid de andra Betelhemmen upplever
man här en MYCKET FRIDSAM atmosfär!!!!

Malawi, nästa.

Onsdagen 29/11 lämnade vi Mocambique,
efter att i två dagar suttit nästan nonstop på olika
slags bussar - överfulla och med mycket
blygsam komfort... :-)

Men under resan var det väldigt roligt att se hur tätt
våra RIKETS SALAR ligger i nordvästra Mocambique.
Små byar... hade också en Rikets sal!
Det var definitivt den vanligaste religiösa byggnaden!!
I många byar verkade Rikets sal vara den enda murade
byggnaden...
Den var det finaste huset - en prydnad för byn!!!

Malawi var nu nästa anhalt...
Vi kom in i landet med buss söder ifrån.
Vi hade hört att det skulle finnas ett avdelningskontor
i huvudstaden - Lilongwe - så vi tog oss dit.

Vi kom fram sent på kvällen, fick tag i ett logi ganska nära
busshållplatsen men det "härbärget" vill vi glömma så
fort som möjligt...
Jag har inga problem med att bo enkelt,
det har vi gjort under hela vår resa!
Man behöver i stort sett bara en säng.
Däremot har jag riktigt svårt för att klara av
en ohygienisk... miljö!
(Orent, smutsigt, lortigt, snuskigt - FY!!!!)

Rummen på Crystal Lodge - som stället hette -
var någorlunda, men de gemensamma
toaletterna och duscharna ska vi inte gå in på... USCH!!!
Det första vi gjorde på morgonen var att checka ut
och ta oss över till ett annat ställe!

Vi ringde Betel och bokade in oss för en besökstur
till dagen efter.
Vi fick samtidigt adress och tider till mötet som skulle hållas
i en närliggande Rikets sal senare på kvällen.
Både mötesprogrammet och vännerna var mycket
uppmuntrande!

Med tanke på hur svårt våra kära bröder och systrar har haft
det - här i Malawi - under de långa förbudsåren
känns det underbart att öppet kunna gå till Rikets sal
och få undervisning från Bibeln...
- utan att behöva frukta för myndigheterna!

Vilanculos vackra korallrev

I Tofo blev jag sjuk och sängliggande igen...
kanske berodde det på Barrakudan som jag åt kvällen före,
men jag tror det knappt.
Efter några dagar var jag på benen igen.

Lördagen den 25/11 satte vi kurs vidare norrut, mot Vilanculo.
Vilanculo är - liksom Tofo - en liten by vid kusten,
och även här är stränderna väldigt fina och vattnet klart!
Vilanculo är berömt för sin arkepelag, med vackra korallrev.
Många söker sig hit för att dyka, vi är här för att snorkla.

Jim och jag och tre andra killar från vårt logi hyrde en båt
- med skeppare - som förde oss ut till en plats som kallas för
"Two miles reef". Det tog oss några timmar att komma ut
till detta vidsträckta korallrev!
Snorkelutrustningen åkte på och vi gled ner i vattnet...

Den UNDERBARA värld som öppnar sig för en när man
- genom cyklopen - tittar ner i djupet vid ett rev
går knappast att beskriva i ord...!!!!!
(Den som en gång har snorklat vid ett korallrev förstår
hur fantastiskt det är...!)

Vi glider fram på vattnet över stora ytor och ser
fiskar i olika färger och storlekar - alldeles under oss!
Emellanåt tar man ett djupt andetag och dyker ner
bland fiskarna, mellan korallerna...

Fransmannen - en av de andra killarna - gestikulerar
plötsligt och vill ha vår uppmärksamhet!
Han pekar ner under platsen där han befinner sig...
När vi simmat bort till honom ser vi vad det är han har upptäckt
- en rocka...!!!
Den glider sakta fram längs havsbotten, rör sig så mjukt och smidigt...
Vi följer den ett litet tag - på lagom avstånd!

Men revet rymmer mer än fiskar...
de blålila sjöstjärnorna är också väldigt tjusiga!!

Efter snorklingen lade vi till vid en av öarna i arkepelagen
- Bazaruto.
Den ön är skyddad av WWF och utnämnd till Nationalpark.
Här formar enorma sanddynor ett annorlunda landskap!
Och de härligt vita stränderna är fulla av snäckor
- tusentals och åter tusentals - och många av dem är
stora som apelsiner!
Jag har aldrig förut sett något liknande...

På vägen tillbaka till Vilanculo kom flygfisk farande förbi!

Snorklingen vid "Two miles reef" är något av det
finaste jag upplevt under min resa i södra Afrika!!!

Simmar med världens största fisk!

Pga av våra sjukdomsperioder blev vistelsen i Maputo
betydligt längre än vi från början hade tänkt oss.
Men det ledde å andra sidan också till att vi hann bli
bra bekanta med personalen på logit.
Både ägaren - Luis - och hans förste man - Ali - fick vi
väldigt bra kontakt med.
De var mycket omtänksamma, särskilt när vi låg sjuka.
Därför var vi extra glada när Ali tog emot
"Vad lär Bibeln"-boken vid vårt avsked!

Måndagen den 20/11 lämnade vi Maputo,
för att längs kusten bege oss upp till Tofo.
Tofo är känt för sina vackra stränder och klara vatten.
Det motsvarade alla förväntningar!

Här badade vi i Indiska Oceanens varma vatten.
Det var härligt att försöka åka med de stora vågorna
som slog in!
Det var tidvatten på den här platsen,
så på kvällarna började havet längre ut och
stranden blev betydligt bredare!

Vi tog kvällspromenader vid stranden,
men det var vi inte ensamma om...
Så fort mörkret lade sig fylldes stränderna med andra varelser
- KRABBOR!!! Det kryllade av dem!
Först var det nästan lite "läskigt"...
men vi upptäckte snabbt att de var mer rädda för oss...
än vi var för dem!
För varje steg vi tog sprang de åt sidan - men fanns ändå
hela tiden i närheten!
Det kändes så märkligt för på dagarna sågs de inte alls till...
de var som helt bortblåsta!

Vad som lockade oss - och så många andra -
att söka sig till den här lilla fiskebyn
är möjligheten att få simma tillsammans med
världens största fisk - VALHAJEN!!!

(Blåvalen är jordens största varelse men är ett däggdjur
och räknas inte in bland fiskarna...)

Valhajen kan bli bortåt 20 meter lång!!!
Med omkring 10 st andra gav vi oss ut i en motordriven
större gummibåt för att söka efter denna mäktiga skapelse!!

Chanserna att få se en valhaj beskrevs som väldigt goda.
En av instruktörerna berättade att det bara var fyra dagar
på de senaste månaderna som de inte hade sett någon valhaj
(och då ger de sig ut så gott som dagligen...)
Han sa också att tidskriften "National Geographic"
hade skrivit att den här platsen - Tofo- hade den största
populationen av valhajar i världen!!!

Det tog inte mycket mer än 15 minuter förrän vi hittade
vad vi sökte...

Alla drog på sig snorkelutrustningen och hoppade i havet!
Vi hade tidigare fått veta att valhajar är fullständigt ofarliga
för oss människor, plankton är vad de äter.

Den verkar helt obekymrad av att alla vi simmar så nära den
- bara några meter ifrån den...
En FANTASTISK känsla!!!
Vi kan hur lätt som helst röra vid den,
men har tidigare fått veta att det skulle kunna skada den,
det skulle kunna framkalla infektioner, därför gör vi inte det.

Jag får problem med snorkeln och tar mig upp i gummibåten.
Jim sitter redan där... Han har blivit väldigt illamående
och kräker!
De andra kommer snart också upp i båten.
Vi är alla exalterade över upplevelsen!!!
Jay - guiden - vill nu att vi lämnar den här valhajen
och söker efter en annan. Han berättar att det också
finns Djävulsrockor i området och att vi med lite tur
även kan stöta på dem...

Båten drar iväg. Knappt 10 minuter senare är vi framme
vid en annan valhaj!
Genom att de är så stora och tycker om att ligga nära
vattenytan ser man dem tydligt även uppe ifrån båten.

Jag har svårt att ta in vad vi nu upplever...
vi simmar tillsammans med denna väldiga havskoloss
- världens största fisk!!!
Valhajen är gråspräcklig och lite skrovlig...
men ändå så VACKER!!!

På vägen tillbaka upptäcker vi två delfiner
som kommer simmande...

Vi återvänder till Tofo med mycket starka minnen i "bagaget"!!!