torsdag, december 21, 2006
ALLA...verkar lyssna till budskapet!
Söndagen (3/12) vaknade vi upp på missionärshemmet.
Våra planer var att besöka ett möte här i Mzuzu,
och sen på eftermiddagen bege oss bort till Nkhata Bay,
vid Malawisjöns strand.
Under natten blev Jim förkyld.
Jordan skjutsade mig bort till Rikets salen.
Jag skulle besöka den engelsktalande församlingen.
(Missionärerna tillhör Chichewa-talande förs.)
Mötena börjar tidigt...
De börjar redan kl. 08.00...!
(Det innebär att man lämnar Rikets sal
- efter ett Offentligt föredrag och Vakttornsstudium -
när vänner i min hemförsamling - Malmö Södra -
är på väg TILL Rikets sal...!!)
Efter mötet stannade en stor del av församlingen kvar
för att vara med om ett kort möte för tjänst.
Det hölls utanför Rikets salen,
för samtidigt som det pågick fylldes salen igen...
10.30 skulle ett nytt möte börja,
nu på chichewa!
Jag fick samarbeta med en yngre broder.
Det är en sådan glädje att få predika här!!!
ALLA... vi söker - i hemmen eller på gatan -
tar sig tid att lyssna!
Vi resonerar med dem,
framför en tanke från Bibeln
och ber att få lämna något efter oss,
en traktat eller tidskrift,
och de tar emot det med stor TACKSAMHET!!
Så gott som alla i Malawi tror på Gud!
Någon berättade att en av våra systrar
en dag - chockad - hade återvänt från tjänsten...
Hon hade träffat en person som sa att den
inte trodde på Gud...
Det var EN person som hade uttryckt sig så,
men vår syster kunde nästan inte fatta att det
var möjligt!!!
När vi avslutat vår tjänst bestämde jag mig
för att prova på ett lokalt transportmedel
tillbaka till missionärshemmet - cykeltaxi!
Man har helt enkelt bara satt en tjock dyna
på pakethållaren...!
Det kostade inte många kronor att bli
skjutsad genom stan på det viset...
De hade nog utvecklat starka benmuskler
för snabbt gick det!
Missionärshemmet ligger i utkanten
av Mzuzu. Sista ca 500 metrarna
utgörs bl.a av en lång, brant backe...
där hoppar man av och går resten.
Någonstans mitt i den backen ligger
en stor Polisstation...
Jag tror att min klädsel och väska, för många,
avslöjar mig som ett Jehovas vittne.
Hade jag passerat här under de hemska
förbudsåren hade säkert min puls "stegrat" sig
ordentligt när jag nu kommer upp jämsides
med stationen...!
Eftersom jag vet att vi numera är fria
att verka i Malawi bestämmer jag mig för
att gå fram till två polismän,
som står på andra sidan de stora grindarna
som leder in till stationen...
Jag nickar vänligt till dem.
Då kommer båda två fram till mig...
Jag tar fram två traktater, berättar något
om innehållet i dem och frågar om jag får
lämna dem efter mig. Det får jag!
En bit högre upp i backen frågar jag en man
om jag får lämna honom en traktat.
Det visar sig att han också är polis!
Det blir ett längre samtal. Jag får bl.a läsa
några uppmuntrande verser från Ps. 37.
Plötsligt avbryts vi av en ... poliskonstapel ...
- som hade promenerat mot oss.
Han ser allvarlig ut och undrar vad vi pratar om...!
Eftersom jag vet att vår verksamhet är fri numera
berättar jag att jag är ett Jehovas vittne,
och vad jag pratat med hans kollega om.
Vi har sen ett trevligt samtal alla tre!!!
Båda två skaffar sig traktater.
Den något allvarligare poliskonstapeln
frågar plötsligt efter mitt mobilnummer...(?)
Jag berättar att jag inte har något just nu,
men ska skaffa när jag kommer upp till Uganda.
"Men hur ska vi då kunna ha kontakt"? frågar han
- med sin fortfarande allvarliga stämma
och lätt stränga uppsyn!!
"Om du vill att vi ska ha kontakt kan du få
min e-mailadress", säger jag.
Han får den och jag går mycket glad vidare!!
Uppe på toppen av backen lämnar jag
en traktat till en medelålders man.
När han förstår att jag är ett Jehovas vittne
uttrycker han STOR uppskattning
av våra tidskrifter...
"They are so educating!!!", säger han
två gånger under vårt samtal.
Den enda tidskrift jag har i min väska
är ett Vakttorn som vi har använt vid mötet
på morgonen- det exemplaret får han!
Jag uppmuntrar honom till att fråga efter
Rikets sal nästa gång han träffar Jehovas vittnen:
"Om du uppskattar våra tidskrifter så mycket
kommer du att tycka mycket om våra möten också!"
Lycklig - efter en underbar och spännande tjänst -
återvänder jag till missionärshemmet...!!! :-)
tisdag, december 19, 2006
Missionärshemmet i Mzuzu
När man är i Malawi "får" man inte missa att ta sig ett dopp
i Malawi-sjön, Afrikas tredje största sjö!
Vi rekommenderades att ta oss upp till Nkhata Bay.
Det skulle vara en vacker plats en bit norrut.
Vi bestämde oss för att ta oss dit!!
När Jack - på Betel - fick höra detta ringde han
till ett missionärshem som ligger i närheten - i staden Mzuzu.
Där bor två missionärspar- ett svenskt och ett amerikanskt.
Vi var välkomna att övernatta hos dem,
på vår väg mot Nkhata Bay!!!
Lördagen den 2/12 satte vi oss på en buss
som förde oss de ca 30 milen till Mzuzu.
Bröderna hämtade oss på busstationen.
Missionärshemmet var ett mycket mysigt hus,
med gemensamt kök och vardagsrum
och några privata rum för de olika paren.
En av områdestillsyningsmännen var på besök
och bodde i ett av rummen.
Rummet vi skulle få sova i var rent och trivsamt.
Efter en varm, skön dusch bjöds vi på en god måltid!
Det svenska paret heter Peter och Tabita Hermansson.
Peter kommer från Uppsala och Tabita från Filipstad.
De gick genom Gileadskolan för bara några år sedan.
Båda två är väldigt lugna människor,
med lätt för att skratta.
Det amerikanska paret kommer från Kalifornien,
och heter Jordan och Chandra,
mycket varma vänner!!!
Båda paren påminner om varandra,
och verkar trivas väldigt bra ihop!
Alla håller på att lära sig det inhemska språket
- Chichewa...
Paren tillhör olika Chichewa-talande församlingar,
och är fullt upptagna i dem!!
Vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans,
många uppmuntrande erfarenheter berättades!!!
i Malawi-sjön, Afrikas tredje största sjö!
Vi rekommenderades att ta oss upp till Nkhata Bay.
Det skulle vara en vacker plats en bit norrut.
Vi bestämde oss för att ta oss dit!!
När Jack - på Betel - fick höra detta ringde han
till ett missionärshem som ligger i närheten - i staden Mzuzu.
Där bor två missionärspar- ett svenskt och ett amerikanskt.
Vi var välkomna att övernatta hos dem,
på vår väg mot Nkhata Bay!!!
Lördagen den 2/12 satte vi oss på en buss
som förde oss de ca 30 milen till Mzuzu.
Bröderna hämtade oss på busstationen.
Missionärshemmet var ett mycket mysigt hus,
med gemensamt kök och vardagsrum
och några privata rum för de olika paren.
En av områdestillsyningsmännen var på besök
och bodde i ett av rummen.
Rummet vi skulle få sova i var rent och trivsamt.
Efter en varm, skön dusch bjöds vi på en god måltid!
Det svenska paret heter Peter och Tabita Hermansson.
Peter kommer från Uppsala och Tabita från Filipstad.
De gick genom Gileadskolan för bara några år sedan.
Båda två är väldigt lugna människor,
med lätt för att skratta.
Det amerikanska paret kommer från Kalifornien,
och heter Jordan och Chandra,
mycket varma vänner!!!
Båda paren påminner om varandra,
och verkar trivas väldigt bra ihop!
Alla håller på att lära sig det inhemska språket
- Chichewa...
Paren tillhör olika Chichewa-talande församlingar,
och är fullt upptagna i dem!!
Vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans,
många uppmuntrande erfarenheter berättades!!!
Lojala under de fruktansvärda förbudsåren!
På kvällen efter vårt besök på Betel var vi hembjudna
hos några vänner.
En syster berättade vad hon och hennes föräldrar
hade upplevt under de svåra förbudsåren...
Trots att det var med stor fara som man kom tillsammans
och vid obekväma tider (mitt i natten)
så missade INTE våra bröder och systrar möten!!!
Beatrice - som systern heter - berättade att deras vardagsrum
fungerade som Rikets sal. Omkring 70 st samlades hos dem!
Våra vänner kunde inte komma på samma gång,
det skulle dra för mycket uppmärksamhet till sig...
och likadant när de skulle hem.
Hon berättade att någon gång hade de sista vännerna
gått hem och vardagsrummet återställts först bortåt
6-tiden... på morgonen!!!
Sammankomster hölls också sent, men ute i det fria.
Bröderna var mycket "kluriga" för att kunna
genomföra dem.
Man höll sammankomster bl.a i skydd av stora majsfält!
Bröder stod på olika platser och gav anvisningar om
var de skulle gå för att hitta rätt.
Beatrice berättade att en av de sista bröderna
- där inne i majsfälten -
gav alla som passerade en böna....(?)
Vad var tanken med det?
Det var ett sätt att räkna antalet närvarande!
Brodern visste hur många bönor han ursprungligen
hade och kunde till slut räkna de överblivna...!
Man tog inte biblar med sig, eftersom programmet
ändå framfördes i mörker.
Talarna läste bibelställena för åhörarna.
Våra bröder och systrar gjorde STORA uppoffringar
för att kunna fortsätta att tillbe Jehova Gud
under de långa, svåra förbudsåren!!!!!!!!
Någon berättade vilka OBESKRIVLIGA FASOR
vissa vänner hade utsatts för...
... de hade knuffats ner i floder med krokodiler!!!!!!
Det finns inga ord ..........................
hos några vänner.
En syster berättade vad hon och hennes föräldrar
hade upplevt under de svåra förbudsåren...
Trots att det var med stor fara som man kom tillsammans
och vid obekväma tider (mitt i natten)
så missade INTE våra bröder och systrar möten!!!
Beatrice - som systern heter - berättade att deras vardagsrum
fungerade som Rikets sal. Omkring 70 st samlades hos dem!
Våra vänner kunde inte komma på samma gång,
det skulle dra för mycket uppmärksamhet till sig...
och likadant när de skulle hem.
Hon berättade att någon gång hade de sista vännerna
gått hem och vardagsrummet återställts först bortåt
6-tiden... på morgonen!!!
Sammankomster hölls också sent, men ute i det fria.
Bröderna var mycket "kluriga" för att kunna
genomföra dem.
Man höll sammankomster bl.a i skydd av stora majsfält!
Bröder stod på olika platser och gav anvisningar om
var de skulle gå för att hitta rätt.
Beatrice berättade att en av de sista bröderna
- där inne i majsfälten -
gav alla som passerade en böna....(?)
Vad var tanken med det?
Det var ett sätt att räkna antalet närvarande!
Brodern visste hur många bönor han ursprungligen
hade och kunde till slut räkna de överblivna...!
Man tog inte biblar med sig, eftersom programmet
ändå framfördes i mörker.
Talarna läste bibelställena för åhörarna.
Våra bröder och systrar gjorde STORA uppoffringar
för att kunna fortsätta att tillbe Jehova Gud
under de långa, svåra förbudsåren!!!!!!!!
Någon berättade vilka OBESKRIVLIGA FASOR
vissa vänner hade utsatts för...
... de hade knuffats ner i floder med krokodiler!!!!!!
Det finns inga ord ..........................
(Värdesätter vi den frihet vi har att så lätt
kunna församlas och tillbe Jehova i vårt land...???)
tisdag, december 12, 2006
Avdelningskontoret i Lilongwe
Vårt besök vid avdelningskontoret i Lilongwe - här i Malawi -
gladde oss lika mycket som de i Johannesburg och Maputo!
Vi kom lagom till lunch :-)
Fisk serverades den här dagen och den var god.
Efterrätten fick oss nordbor att känna oss "hemma",
jordgubbar och grädde!!
Omkring 160 vänner bor och arbetar här.
Det är en fin, fräsch anläggning med vacker trädgård!
Man översätter våra publikationer till 3 st inhemska språk
- chichewa är det största - men väldigt många Malawier
pratar bra engelska.
Litteraturen trycks nere i Sydafrika.
Befolkningen i landet ligger på ca 13 miljoner
och drygt 67 000 av dem är våra kristna bröder
och systrar!
Det innebär att det finns ett vittne på 195 invånare
(i Sverige är vi ungefär ett på 400...)
Tillväxten är mycket stor!!
Det har skapat ett stort behov av möteslokaler.
Sedan 1999 har det byggts över 800 st Rikets salar - 800...!!!
På Betel träffade vi Jack & Linda Johansson
- som ursprungligen kommer från Finland -
men pratar svenska. De är i 70-årsåldern.
De verkade bli glada över att få prata lite svenska,
och det var vi också! :-)))
De bjöd in oss på en kopp te i sin lilla lägenhet.
De har upplevt mycket under sina många år
som missionärer...
Efter Gileadskolan sändes de 1959 till Malawi.
Några år senare skulle våra bröders och systrars neutralitet
komma att prövas svårt... i det här landet,
som då kallades för Nyasaland.
I mitten av 1960-talet förväntade sig myndigheterna
att alla i landet skulle köpa ett politiskt "partikort".
De som inte gjorde det... fängslades!!!
Jack begärde ett möte med premiärministern - Dr. Banda...
Han och två andra äldstebröder förklarade vår
NEUTRALA hållning till politiken.
Lite senare satt Jack i ännu ett möte med premiärministern,
då var två andra ministrar också närvarande.
Men utan framgång...
1967 förbjöds Jehovas vittnen att verka i Malawi!
Avdelningskontoret konfiskerades,
och missionärerna fick 24 timmar på sig att lämna landet...
Jack och Linda led med sina inhemska bröder och systrar
när de blev tvungna att lämna Malawi!
Dussintals förlorade sina liv, hundratals led pga grym tortyr
och tusentals förlorade jobb, hem och ägodelar!
Men trots detta bevarade nästan alla sin ostrafflighet!!!
Jack & Linda skickades vidare till Kenya.
Efter några år blev vår verksamhet förbjuden även där,
och de sändes vidare till Kongo-Brazzaville.
Där tjänade de under några år tills verket blev förbjudet där...
Då - 1977 - fick de i uppdrag att åka till Iran
och upprätta ett avdelningskontor.
Revolution i landet ledde till att alla missionärer
1980 deporterades...
Detta förde dem tillbaka till Afrika
- nu till den Demokratiska republiken Kongo.
Där fick de stanna lite längre... 15 år.
1993 lyftes äntligen förbudet mot Jehovas vittnen
i Malawi!!!
Två år senare återvände Jack & Linda till platsen
där de började sin missionärstjänst en gång i tiden
- Malawi!
De säger att de uppskattar att få tjäna tillsammans
med sina trogna Malawiska bröder och systrar igen,
däribland många som uthärdat nästan 30 års... förföljelse!!!
I Vakna! 22/11-1998 finns Jacks levnadsskildring
publicerad. (Jag har hämtat uppgifter där ifrån.)
Jack & Lindas hem är verkligen präglat av deras
många år i Afrika...
Det är så smakfullt inrett - i alla detaljer -
med gedigna afrikanska hantverk.
Vi blev mycket förtjusta i deras hem!
När Jack får höra att jag kommer från Malmö
frågar han om jag känner Anker & Elsa Samsund...
Jag blir glad och säger att vi nyligen t.o.m. var
i samma bokstudiegrupp!!
Då berättar han att de hjälptes åt att bygga en Rikets sal
i Kenya - i början av 1970-talet...
Han uttryckte STOR uppskattning av Anker!!!
Som vid de andra Betelhemmen upplever
man här en MYCKET FRIDSAM atmosfär!!!!
gladde oss lika mycket som de i Johannesburg och Maputo!
Vi kom lagom till lunch :-)
Fisk serverades den här dagen och den var god.
Efterrätten fick oss nordbor att känna oss "hemma",
jordgubbar och grädde!!
Omkring 160 vänner bor och arbetar här.
Det är en fin, fräsch anläggning med vacker trädgård!
Man översätter våra publikationer till 3 st inhemska språk
- chichewa är det största - men väldigt många Malawier
pratar bra engelska.
Litteraturen trycks nere i Sydafrika.
Befolkningen i landet ligger på ca 13 miljoner
och drygt 67 000 av dem är våra kristna bröder
och systrar!
Det innebär att det finns ett vittne på 195 invånare
(i Sverige är vi ungefär ett på 400...)
Tillväxten är mycket stor!!
Det har skapat ett stort behov av möteslokaler.
Sedan 1999 har det byggts över 800 st Rikets salar - 800...!!!
På Betel träffade vi Jack & Linda Johansson
- som ursprungligen kommer från Finland -
men pratar svenska. De är i 70-årsåldern.
De verkade bli glada över att få prata lite svenska,
och det var vi också! :-)))
De bjöd in oss på en kopp te i sin lilla lägenhet.
De har upplevt mycket under sina många år
som missionärer...
Efter Gileadskolan sändes de 1959 till Malawi.
Några år senare skulle våra bröders och systrars neutralitet
komma att prövas svårt... i det här landet,
som då kallades för Nyasaland.
I mitten av 1960-talet förväntade sig myndigheterna
att alla i landet skulle köpa ett politiskt "partikort".
De som inte gjorde det... fängslades!!!
Jack begärde ett möte med premiärministern - Dr. Banda...
Han och två andra äldstebröder förklarade vår
NEUTRALA hållning till politiken.
Lite senare satt Jack i ännu ett möte med premiärministern,
då var två andra ministrar också närvarande.
Men utan framgång...
1967 förbjöds Jehovas vittnen att verka i Malawi!
Avdelningskontoret konfiskerades,
och missionärerna fick 24 timmar på sig att lämna landet...
Jack och Linda led med sina inhemska bröder och systrar
när de blev tvungna att lämna Malawi!
Dussintals förlorade sina liv, hundratals led pga grym tortyr
och tusentals förlorade jobb, hem och ägodelar!
Men trots detta bevarade nästan alla sin ostrafflighet!!!
Jack & Linda skickades vidare till Kenya.
Efter några år blev vår verksamhet förbjuden även där,
och de sändes vidare till Kongo-Brazzaville.
Där tjänade de under några år tills verket blev förbjudet där...
Då - 1977 - fick de i uppdrag att åka till Iran
och upprätta ett avdelningskontor.
Revolution i landet ledde till att alla missionärer
1980 deporterades...
Detta förde dem tillbaka till Afrika
- nu till den Demokratiska republiken Kongo.
Där fick de stanna lite längre... 15 år.
1993 lyftes äntligen förbudet mot Jehovas vittnen
i Malawi!!!
Två år senare återvände Jack & Linda till platsen
där de började sin missionärstjänst en gång i tiden
- Malawi!
De säger att de uppskattar att få tjäna tillsammans
med sina trogna Malawiska bröder och systrar igen,
däribland många som uthärdat nästan 30 års... förföljelse!!!
I Vakna! 22/11-1998 finns Jacks levnadsskildring
publicerad. (Jag har hämtat uppgifter där ifrån.)
Jack & Lindas hem är verkligen präglat av deras
många år i Afrika...
Det är så smakfullt inrett - i alla detaljer -
med gedigna afrikanska hantverk.
Vi blev mycket förtjusta i deras hem!
När Jack får höra att jag kommer från Malmö
frågar han om jag känner Anker & Elsa Samsund...
Jag blir glad och säger att vi nyligen t.o.m. var
i samma bokstudiegrupp!!
Då berättar han att de hjälptes åt att bygga en Rikets sal
i Kenya - i början av 1970-talet...
Han uttryckte STOR uppskattning av Anker!!!
Som vid de andra Betelhemmen upplever
man här en MYCKET FRIDSAM atmosfär!!!!
lördag, december 09, 2006
Malawi, nästa.
Onsdagen 29/11 lämnade vi Mocambique,
efter att i två dagar suttit nästan nonstop på olika
slags bussar - överfulla och med mycket
blygsam komfort... :-)
Men under resan var det väldigt roligt att se hur tätt
våra RIKETS SALAR ligger i nordvästra Mocambique.
Små byar... hade också en Rikets sal!
Det var definitivt den vanligaste religiösa byggnaden!!
I många byar verkade Rikets sal vara den enda murade
byggnaden...
Den var det finaste huset - en prydnad för byn!!!
Malawi var nu nästa anhalt...
Vi kom in i landet med buss söder ifrån.
Vi hade hört att det skulle finnas ett avdelningskontor
i huvudstaden - Lilongwe - så vi tog oss dit.
Vi kom fram sent på kvällen, fick tag i ett logi ganska nära
busshållplatsen men det "härbärget" vill vi glömma så
fort som möjligt...
Jag har inga problem med att bo enkelt,
det har vi gjort under hela vår resa!
Man behöver i stort sett bara en säng.
Däremot har jag riktigt svårt för att klara av
en ohygienisk... miljö!
(Orent, smutsigt, lortigt, snuskigt - FY!!!!)
Rummen på Crystal Lodge - som stället hette -
var någorlunda, men de gemensamma
toaletterna och duscharna ska vi inte gå in på... USCH!!!
Det första vi gjorde på morgonen var att checka ut
och ta oss över till ett annat ställe!
Vi ringde Betel och bokade in oss för en besökstur
till dagen efter.
Vi fick samtidigt adress och tider till mötet som skulle hållas
i en närliggande Rikets sal senare på kvällen.
Både mötesprogrammet och vännerna var mycket
uppmuntrande!
Med tanke på hur svårt våra kära bröder och systrar har haft
det - här i Malawi - under de långa förbudsåren
känns det underbart att öppet kunna gå till Rikets sal
och få undervisning från Bibeln...
- utan att behöva frukta för myndigheterna!
efter att i två dagar suttit nästan nonstop på olika
slags bussar - överfulla och med mycket
blygsam komfort... :-)
Men under resan var det väldigt roligt att se hur tätt
våra RIKETS SALAR ligger i nordvästra Mocambique.
Små byar... hade också en Rikets sal!
Det var definitivt den vanligaste religiösa byggnaden!!
I många byar verkade Rikets sal vara den enda murade
byggnaden...
Den var det finaste huset - en prydnad för byn!!!
Malawi var nu nästa anhalt...
Vi kom in i landet med buss söder ifrån.
Vi hade hört att det skulle finnas ett avdelningskontor
i huvudstaden - Lilongwe - så vi tog oss dit.
Vi kom fram sent på kvällen, fick tag i ett logi ganska nära
busshållplatsen men det "härbärget" vill vi glömma så
fort som möjligt...
Jag har inga problem med att bo enkelt,
det har vi gjort under hela vår resa!
Man behöver i stort sett bara en säng.
Däremot har jag riktigt svårt för att klara av
en ohygienisk... miljö!
(Orent, smutsigt, lortigt, snuskigt - FY!!!!)
Rummen på Crystal Lodge - som stället hette -
var någorlunda, men de gemensamma
toaletterna och duscharna ska vi inte gå in på... USCH!!!
Det första vi gjorde på morgonen var att checka ut
och ta oss över till ett annat ställe!
Vi ringde Betel och bokade in oss för en besökstur
till dagen efter.
Vi fick samtidigt adress och tider till mötet som skulle hållas
i en närliggande Rikets sal senare på kvällen.
Både mötesprogrammet och vännerna var mycket
uppmuntrande!
Med tanke på hur svårt våra kära bröder och systrar har haft
det - här i Malawi - under de långa förbudsåren
känns det underbart att öppet kunna gå till Rikets sal
och få undervisning från Bibeln...
- utan att behöva frukta för myndigheterna!
Vilanculos vackra korallrev
I Tofo blev jag sjuk och sängliggande igen...
kanske berodde det på Barrakudan som jag åt kvällen före,
men jag tror det knappt.
Efter några dagar var jag på benen igen.
Lördagen den 25/11 satte vi kurs vidare norrut, mot Vilanculo.
Vilanculo är - liksom Tofo - en liten by vid kusten,
och även här är stränderna väldigt fina och vattnet klart!
Vilanculo är berömt för sin arkepelag, med vackra korallrev.
Många söker sig hit för att dyka, vi är här för att snorkla.
Jim och jag och tre andra killar från vårt logi hyrde en båt
- med skeppare - som förde oss ut till en plats som kallas för
"Two miles reef". Det tog oss några timmar att komma ut
till detta vidsträckta korallrev!
Snorkelutrustningen åkte på och vi gled ner i vattnet...
Den UNDERBARA värld som öppnar sig för en när man
- genom cyklopen - tittar ner i djupet vid ett rev
går knappast att beskriva i ord...!!!!!
(Den som en gång har snorklat vid ett korallrev förstår
hur fantastiskt det är...!)
Vi glider fram på vattnet över stora ytor och ser
fiskar i olika färger och storlekar - alldeles under oss!
Emellanåt tar man ett djupt andetag och dyker ner
bland fiskarna, mellan korallerna...
Fransmannen - en av de andra killarna - gestikulerar
plötsligt och vill ha vår uppmärksamhet!
Han pekar ner under platsen där han befinner sig...
När vi simmat bort till honom ser vi vad det är han har upptäckt
- en rocka...!!!
Den glider sakta fram längs havsbotten, rör sig så mjukt och smidigt...
Vi följer den ett litet tag - på lagom avstånd!
Men revet rymmer mer än fiskar...
de blålila sjöstjärnorna är också väldigt tjusiga!!
Efter snorklingen lade vi till vid en av öarna i arkepelagen
- Bazaruto.
Den ön är skyddad av WWF och utnämnd till Nationalpark.
Här formar enorma sanddynor ett annorlunda landskap!
Och de härligt vita stränderna är fulla av snäckor
- tusentals och åter tusentals - och många av dem är
stora som apelsiner!
Jag har aldrig förut sett något liknande...
På vägen tillbaka till Vilanculo kom flygfisk farande förbi!
Snorklingen vid "Two miles reef" är något av det
finaste jag upplevt under min resa i södra Afrika!!!
kanske berodde det på Barrakudan som jag åt kvällen före,
men jag tror det knappt.
Efter några dagar var jag på benen igen.
Lördagen den 25/11 satte vi kurs vidare norrut, mot Vilanculo.
Vilanculo är - liksom Tofo - en liten by vid kusten,
och även här är stränderna väldigt fina och vattnet klart!
Vilanculo är berömt för sin arkepelag, med vackra korallrev.
Många söker sig hit för att dyka, vi är här för att snorkla.
Jim och jag och tre andra killar från vårt logi hyrde en båt
- med skeppare - som förde oss ut till en plats som kallas för
"Two miles reef". Det tog oss några timmar att komma ut
till detta vidsträckta korallrev!
Snorkelutrustningen åkte på och vi gled ner i vattnet...
Den UNDERBARA värld som öppnar sig för en när man
- genom cyklopen - tittar ner i djupet vid ett rev
går knappast att beskriva i ord...!!!!!
(Den som en gång har snorklat vid ett korallrev förstår
hur fantastiskt det är...!)
Vi glider fram på vattnet över stora ytor och ser
fiskar i olika färger och storlekar - alldeles under oss!
Emellanåt tar man ett djupt andetag och dyker ner
bland fiskarna, mellan korallerna...
Fransmannen - en av de andra killarna - gestikulerar
plötsligt och vill ha vår uppmärksamhet!
Han pekar ner under platsen där han befinner sig...
När vi simmat bort till honom ser vi vad det är han har upptäckt
- en rocka...!!!
Den glider sakta fram längs havsbotten, rör sig så mjukt och smidigt...
Vi följer den ett litet tag - på lagom avstånd!
Men revet rymmer mer än fiskar...
de blålila sjöstjärnorna är också väldigt tjusiga!!
Efter snorklingen lade vi till vid en av öarna i arkepelagen
- Bazaruto.
Den ön är skyddad av WWF och utnämnd till Nationalpark.
Här formar enorma sanddynor ett annorlunda landskap!
Och de härligt vita stränderna är fulla av snäckor
- tusentals och åter tusentals - och många av dem är
stora som apelsiner!
Jag har aldrig förut sett något liknande...
På vägen tillbaka till Vilanculo kom flygfisk farande förbi!
Snorklingen vid "Two miles reef" är något av det
finaste jag upplevt under min resa i södra Afrika!!!
fredag, december 08, 2006
Simmar med världens största fisk!
Pga av våra sjukdomsperioder blev vistelsen i Maputo
betydligt längre än vi från början hade tänkt oss.
Men det ledde å andra sidan också till att vi hann bli
bra bekanta med personalen på logit.
Både ägaren - Luis - och hans förste man - Ali - fick vi
väldigt bra kontakt med.
De var mycket omtänksamma, särskilt när vi låg sjuka.
Därför var vi extra glada när Ali tog emot
"Vad lär Bibeln"-boken vid vårt avsked!
Måndagen den 20/11 lämnade vi Maputo,
för att längs kusten bege oss upp till Tofo.
Tofo är känt för sina vackra stränder och klara vatten.
Det motsvarade alla förväntningar!
Här badade vi i Indiska Oceanens varma vatten.
Det var härligt att försöka åka med de stora vågorna
som slog in!
Det var tidvatten på den här platsen,
så på kvällarna började havet längre ut och
stranden blev betydligt bredare!
Vi tog kvällspromenader vid stranden,
men det var vi inte ensamma om...
Så fort mörkret lade sig fylldes stränderna med andra varelser
- KRABBOR!!! Det kryllade av dem!
Först var det nästan lite "läskigt"...
men vi upptäckte snabbt att de var mer rädda för oss...
än vi var för dem!
För varje steg vi tog sprang de åt sidan - men fanns ändå
hela tiden i närheten!
Det kändes så märkligt för på dagarna sågs de inte alls till...
de var som helt bortblåsta!
Vad som lockade oss - och så många andra -
att söka sig till den här lilla fiskebyn
är möjligheten att få simma tillsammans med
världens största fisk - VALHAJEN!!!
(Blåvalen är jordens största varelse men är ett däggdjur
och räknas inte in bland fiskarna...)
Valhajen kan bli bortåt 20 meter lång!!!
Med omkring 10 st andra gav vi oss ut i en motordriven
större gummibåt för att söka efter denna mäktiga skapelse!!
Chanserna att få se en valhaj beskrevs som väldigt goda.
En av instruktörerna berättade att det bara var fyra dagar
på de senaste månaderna som de inte hade sett någon valhaj
(och då ger de sig ut så gott som dagligen...)
Han sa också att tidskriften "National Geographic"
hade skrivit att den här platsen - Tofo- hade den största
populationen av valhajar i världen!!!
Det tog inte mycket mer än 15 minuter förrän vi hittade
vad vi sökte...
Alla drog på sig snorkelutrustningen och hoppade i havet!
Vi hade tidigare fått veta att valhajar är fullständigt ofarliga
för oss människor, plankton är vad de äter.
Den verkar helt obekymrad av att alla vi simmar så nära den
- bara några meter ifrån den...
En FANTASTISK känsla!!!
Vi kan hur lätt som helst röra vid den,
men har tidigare fått veta att det skulle kunna skada den,
det skulle kunna framkalla infektioner, därför gör vi inte det.
Jag får problem med snorkeln och tar mig upp i gummibåten.
Jim sitter redan där... Han har blivit väldigt illamående
och kräker!
De andra kommer snart också upp i båten.
Vi är alla exalterade över upplevelsen!!!
Jay - guiden - vill nu att vi lämnar den här valhajen
och söker efter en annan. Han berättar att det också
finns Djävulsrockor i området och att vi med lite tur
även kan stöta på dem...
Båten drar iväg. Knappt 10 minuter senare är vi framme
vid en annan valhaj!
Genom att de är så stora och tycker om att ligga nära
vattenytan ser man dem tydligt även uppe ifrån båten.
Jag har svårt att ta in vad vi nu upplever...
vi simmar tillsammans med denna väldiga havskoloss
- världens största fisk!!!
Valhajen är gråspräcklig och lite skrovlig...
men ändå så VACKER!!!
På vägen tillbaka upptäcker vi två delfiner
som kommer simmande...
Vi återvänder till Tofo med mycket starka minnen i "bagaget"!!!
betydligt längre än vi från början hade tänkt oss.
Men det ledde å andra sidan också till att vi hann bli
bra bekanta med personalen på logit.
Både ägaren - Luis - och hans förste man - Ali - fick vi
väldigt bra kontakt med.
De var mycket omtänksamma, särskilt när vi låg sjuka.
Därför var vi extra glada när Ali tog emot
"Vad lär Bibeln"-boken vid vårt avsked!
Måndagen den 20/11 lämnade vi Maputo,
för att längs kusten bege oss upp till Tofo.
Tofo är känt för sina vackra stränder och klara vatten.
Det motsvarade alla förväntningar!
Här badade vi i Indiska Oceanens varma vatten.
Det var härligt att försöka åka med de stora vågorna
som slog in!
Det var tidvatten på den här platsen,
så på kvällarna började havet längre ut och
stranden blev betydligt bredare!
Vi tog kvällspromenader vid stranden,
men det var vi inte ensamma om...
Så fort mörkret lade sig fylldes stränderna med andra varelser
- KRABBOR!!! Det kryllade av dem!
Först var det nästan lite "läskigt"...
men vi upptäckte snabbt att de var mer rädda för oss...
än vi var för dem!
För varje steg vi tog sprang de åt sidan - men fanns ändå
hela tiden i närheten!
Det kändes så märkligt för på dagarna sågs de inte alls till...
de var som helt bortblåsta!
Vad som lockade oss - och så många andra -
att söka sig till den här lilla fiskebyn
är möjligheten att få simma tillsammans med
världens största fisk - VALHAJEN!!!
(Blåvalen är jordens största varelse men är ett däggdjur
och räknas inte in bland fiskarna...)
Valhajen kan bli bortåt 20 meter lång!!!
Med omkring 10 st andra gav vi oss ut i en motordriven
större gummibåt för att söka efter denna mäktiga skapelse!!
Chanserna att få se en valhaj beskrevs som väldigt goda.
En av instruktörerna berättade att det bara var fyra dagar
på de senaste månaderna som de inte hade sett någon valhaj
(och då ger de sig ut så gott som dagligen...)
Han sa också att tidskriften "National Geographic"
hade skrivit att den här platsen - Tofo- hade den största
populationen av valhajar i världen!!!
Det tog inte mycket mer än 15 minuter förrän vi hittade
vad vi sökte...
Alla drog på sig snorkelutrustningen och hoppade i havet!
Vi hade tidigare fått veta att valhajar är fullständigt ofarliga
för oss människor, plankton är vad de äter.
Den verkar helt obekymrad av att alla vi simmar så nära den
- bara några meter ifrån den...
En FANTASTISK känsla!!!
Vi kan hur lätt som helst röra vid den,
men har tidigare fått veta att det skulle kunna skada den,
det skulle kunna framkalla infektioner, därför gör vi inte det.
Jag får problem med snorkeln och tar mig upp i gummibåten.
Jim sitter redan där... Han har blivit väldigt illamående
och kräker!
De andra kommer snart också upp i båten.
Vi är alla exalterade över upplevelsen!!!
Jay - guiden - vill nu att vi lämnar den här valhajen
och söker efter en annan. Han berättar att det också
finns Djävulsrockor i området och att vi med lite tur
även kan stöta på dem...
Båten drar iväg. Knappt 10 minuter senare är vi framme
vid en annan valhaj!
Genom att de är så stora och tycker om att ligga nära
vattenytan ser man dem tydligt även uppe ifrån båten.
Jag har svårt att ta in vad vi nu upplever...
vi simmar tillsammans med denna väldiga havskoloss
- världens största fisk!!!
Valhajen är gråspräcklig och lite skrovlig...
men ändå så VACKER!!!
På vägen tillbaka upptäcker vi två delfiner
som kommer simmande...
Vi återvänder till Tofo med mycket starka minnen i "bagaget"!!!
torsdag, november 30, 2006
Kretsmöte i Mocambique
Lördagen (18/11) hade vi sett mycket fram emot!
Den dagen skulle det hållas ett kretsmöte i Jehovas vittnens
sammankomsthall strax utanför Maputo.
Vi hade fått veta att det skulle finnas en liten engelsk
avdelning i en mindre sal i anslutning till den stora hallen.
I den stora hallen skulle undervisningen hållas på portugisiska,
som ju är det officiella språket i landet.
Emilio och Darmas - som arbetar på Betel - hade vi blivit
bekanta med och de erbjöd sig att komma förbi vårt logi
och hämta upp oss.
Kvällen före blev Jim dålig i magen och mådde fortfarande
dåligt på morgonen... Trist!
När jag plockades upp hade de redan med sig en man
i bilen. Det var en man som de studerar Bibeln med.
Han heter Nazari och visade sig vara lika gammal som mig.
Nazari hade aldrig varit med på Rikets sal...
De hade bara studerat två kapitel i "Vad lär Bibeln"- boken.
Han gick vanligtvis regelbundet i den Nigerianska kyrkan.
En mycket ödmjuk och vänlig människa!
Väl framme upptäcker jag att hallen saknar väggar...
Men det är förstås medvetet. Riktigt varma dagar måste det
vara luftig och skönt. Men idag regnar det.
Bortsett från väggarna påminner hallen om våra svenska
sammankomsthallar!
Här är ju tak och pelare. Podium med talarstol och bord med stolar,
de olika texterna på väggen bakom, en dopbassäng vid sidan om.
Jag tycker att den är mycket vacker!
Det gör inget att det regnar, det är en mycket behaglig temperatur
ändå.
Eftersom det i vanliga fall är väldigt varmt i Mocambique
startar sammankomster tidigare än i många andra länder.
Kretsmötet börjar 08.45...
Jag går in i en sal som ligger alldeles bakom podiet.
Där ska talen tolkas till engelska.
Min engelska är inte bra, men har utvecklats sen jag
kom till Afrika. Det är inga svårigheter att följa med.
Under lunchen blandar vi - från den engelska sektionen - oss
med våra portugisisktalande vänner.
Många kommer fram och hälsar varmt på mig
och undrar var jag kommer ifrån.
Atmosfären är som hemma vid våra sammankomster - underbar!!!
Regnet har upphört och en del sätter sig därför på gräsmattan
och äter. Trädgården är mycket fin, välskött, med gott om
skuggande träd.
Under lunchen träffar jag Luis-Miguel, Anna och deras
flickor och även Tatjana - som vi hade umgåtts med igår.
Det är trevligt att se dem igen!
Eftermiddagsprogrammet är lika uppmuntrande som det
vi bjöds på under förmiddagen!
Värdet av att följa bibelns principer i olika sidor av våra liv
betonas. Olika exempel ur det dagliga livet lyfts fram
som visar vilken nytta vi har av att göra det!!
Programmet slutade kl. 15.00.
Vi blev väldigt glada när vi hörde Nazaris stora
uppskattning av både undervisningen
och av atmosfären som råder bland oss
- det var ju första gången han kom tillsammans med oss J.V. idag!!!
När jag skulle lämnas av ville Emilio & Darmas
att jag skulle gå in och se efter om Jim mådde bättre...
I så fall ville de att vi skulle följa med dem hem till Betel.
Jim mådde bättre, så det gjorde vi!
Emilio kommer från Sydafrika.
För många år sedan gick han genom Gileadskolan
och blev sänd till Colombia. Där träffade han Darmas.
De har varit verksamma i olika länder.
Betelfamiljen här i Mocambique har de tillhört
sen i början av 1990-talet.
Emilio är samordnare för verksamheten i landet.
De har upplevt mycket!!
Vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans!
Nästa dag gick Emilio och jag i tjänsten ihop.
Det var spännande att samarbeta med en så erfaren
broder! Hans enkla sätt att föra fram budskapet på
och den värme och det personliga intresse han visade
för varje människa... gjorde ett stort intryck på mig!!!
Arbetet vid avdelningskontoret tar det mesta av hans tid,
men trots det leder han 5 st bibelstudier (bl.a med Nazari),
förutom annan tjänst han utför!!
Mellan besöken vi gjorde berättade han hur det gick till
när verksamheten blev laglig i Mocambique i början av
1990-talet... Hur han blev utsänd från avdelningskontoret
i Sydafrika för att träffa en regeringsminister och be om
tillåtelse för vår verksamhet i landet. Det var en
spännande berättelse!!
Han frågade mig om jag motionerar...
Jag berättade att jag springer en del.
Han sa då att han själv försöker springa 3 dagar i veckan...
(Förr i tiden hade han t.o.m. sprungit ett antal maratons,
bl.a när han var missionär i Colombia!)
Dessutom ger han sig emellanåt ut med sin kajak
i Oceanen utanför... (Betel ligger väldigt nära kusten)!
Emilio är en mycket varm och nitisk broder,
som - trots att han har börjat komma upp i åren -
fortfarande har gott om energi...!!! :-)
Den dagen skulle det hållas ett kretsmöte i Jehovas vittnens
sammankomsthall strax utanför Maputo.
Vi hade fått veta att det skulle finnas en liten engelsk
avdelning i en mindre sal i anslutning till den stora hallen.
I den stora hallen skulle undervisningen hållas på portugisiska,
som ju är det officiella språket i landet.
Emilio och Darmas - som arbetar på Betel - hade vi blivit
bekanta med och de erbjöd sig att komma förbi vårt logi
och hämta upp oss.
Kvällen före blev Jim dålig i magen och mådde fortfarande
dåligt på morgonen... Trist!
När jag plockades upp hade de redan med sig en man
i bilen. Det var en man som de studerar Bibeln med.
Han heter Nazari och visade sig vara lika gammal som mig.
Nazari hade aldrig varit med på Rikets sal...
De hade bara studerat två kapitel i "Vad lär Bibeln"- boken.
Han gick vanligtvis regelbundet i den Nigerianska kyrkan.
En mycket ödmjuk och vänlig människa!
Väl framme upptäcker jag att hallen saknar väggar...
Men det är förstås medvetet. Riktigt varma dagar måste det
vara luftig och skönt. Men idag regnar det.
Bortsett från väggarna påminner hallen om våra svenska
sammankomsthallar!
Här är ju tak och pelare. Podium med talarstol och bord med stolar,
de olika texterna på väggen bakom, en dopbassäng vid sidan om.
Jag tycker att den är mycket vacker!
Det gör inget att det regnar, det är en mycket behaglig temperatur
ändå.
Eftersom det i vanliga fall är väldigt varmt i Mocambique
startar sammankomster tidigare än i många andra länder.
Kretsmötet börjar 08.45...
Jag går in i en sal som ligger alldeles bakom podiet.
Där ska talen tolkas till engelska.
Min engelska är inte bra, men har utvecklats sen jag
kom till Afrika. Det är inga svårigheter att följa med.
Under lunchen blandar vi - från den engelska sektionen - oss
med våra portugisisktalande vänner.
Många kommer fram och hälsar varmt på mig
och undrar var jag kommer ifrån.
Atmosfären är som hemma vid våra sammankomster - underbar!!!
Regnet har upphört och en del sätter sig därför på gräsmattan
och äter. Trädgården är mycket fin, välskött, med gott om
skuggande träd.
Under lunchen träffar jag Luis-Miguel, Anna och deras
flickor och även Tatjana - som vi hade umgåtts med igår.
Det är trevligt att se dem igen!
Eftermiddagsprogrammet är lika uppmuntrande som det
vi bjöds på under förmiddagen!
Värdet av att följa bibelns principer i olika sidor av våra liv
betonas. Olika exempel ur det dagliga livet lyfts fram
som visar vilken nytta vi har av att göra det!!
Programmet slutade kl. 15.00.
Vi blev väldigt glada när vi hörde Nazaris stora
uppskattning av både undervisningen
och av atmosfären som råder bland oss
- det var ju första gången han kom tillsammans med oss J.V. idag!!!
När jag skulle lämnas av ville Emilio & Darmas
att jag skulle gå in och se efter om Jim mådde bättre...
I så fall ville de att vi skulle följa med dem hem till Betel.
Jim mådde bättre, så det gjorde vi!
Emilio kommer från Sydafrika.
För många år sedan gick han genom Gileadskolan
och blev sänd till Colombia. Där träffade han Darmas.
De har varit verksamma i olika länder.
Betelfamiljen här i Mocambique har de tillhört
sen i början av 1990-talet.
Emilio är samordnare för verksamheten i landet.
De har upplevt mycket!!
Vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans!
Nästa dag gick Emilio och jag i tjänsten ihop.
Det var spännande att samarbeta med en så erfaren
broder! Hans enkla sätt att föra fram budskapet på
och den värme och det personliga intresse han visade
för varje människa... gjorde ett stort intryck på mig!!!
Arbetet vid avdelningskontoret tar det mesta av hans tid,
men trots det leder han 5 st bibelstudier (bl.a med Nazari),
förutom annan tjänst han utför!!
Mellan besöken vi gjorde berättade han hur det gick till
när verksamheten blev laglig i Mocambique i början av
1990-talet... Hur han blev utsänd från avdelningskontoret
i Sydafrika för att träffa en regeringsminister och be om
tillåtelse för vår verksamhet i landet. Det var en
spännande berättelse!!
Han frågade mig om jag motionerar...
Jag berättade att jag springer en del.
Han sa då att han själv försöker springa 3 dagar i veckan...
(Förr i tiden hade han t.o.m. sprungit ett antal maratons,
bl.a när han var missionär i Colombia!)
Dessutom ger han sig emellanåt ut med sin kajak
i Oceanen utanför... (Betel ligger väldigt nära kusten)!
Emilio är en mycket varm och nitisk broder,
som - trots att han har börjat komma upp i åren -
fortfarande har gott om energi...!!! :-)
Luis-Miguel & Anna - nya vänner!
På Rikets sal i Maputo träffade vi ett gift par i 40-årsåldern,
Luis-Miguel & Anna.
De har två små flickor, Johanna & Susanna.
Familjen flyttade hit från Portugal i somras.
De är båda mycket varmhjärtade!!
De har verkligen tagit hand om oss i Maputo.
Det var de som körde oss till Betel häromdagen,
och före det bjöd de oss på fika på ett mysigt cafe'!
De har ett fint hus i utkanten av huvudstaden.
I fredags (17/11) bjöd de hem oss tillsammans med
en syster, Tatjana.
Luis visade oss runt i huset.
När vi passerade köket visade Anna vad hon senare
skulle bjuda oss på... krabbor!
Krabba hade varken Jim eller jag ätit förut...
men jag såg fram emot det!!
Vi gick också ett varv i trädgården.
Vilka fruktträd de hade...
mango-, papaya-, banan- och avokadoträd!!!
De hade också en swimmingpool i trädgården.
Vi började med att bada i den. Det var härligt med ett dopp
eftersom luftfuktigheten den här dagen var extremt hög!!
Sen blev det mat...
Det skulle till en viss teknik för att öppna upp krabborna
och komma åt köttet på dem.
Men när man väl kommit underfund med det upptäckte man
att även krabba är mycket gott!!!
Alla fick berätta hur vi hade kommit i kontakt med sanningen.
Det var en mycket trevlig kväll!
Hummerpremiär igår och krabbpremiär idag...!
Den skånska magen luttras och härdas här nere
- långt söder om ekvatorn -
men tycker också MYCKET OM det den bjuds på!! :-)))
Luis-Miguel & Anna.
De har två små flickor, Johanna & Susanna.
Familjen flyttade hit från Portugal i somras.
De är båda mycket varmhjärtade!!
De har verkligen tagit hand om oss i Maputo.
Det var de som körde oss till Betel häromdagen,
och före det bjöd de oss på fika på ett mysigt cafe'!
De har ett fint hus i utkanten av huvudstaden.
I fredags (17/11) bjöd de hem oss tillsammans med
en syster, Tatjana.
Luis visade oss runt i huset.
När vi passerade köket visade Anna vad hon senare
skulle bjuda oss på... krabbor!
Krabba hade varken Jim eller jag ätit förut...
men jag såg fram emot det!!
Vi gick också ett varv i trädgården.
Vilka fruktträd de hade...
mango-, papaya-, banan- och avokadoträd!!!
De hade också en swimmingpool i trädgården.
Vi började med att bada i den. Det var härligt med ett dopp
eftersom luftfuktigheten den här dagen var extremt hög!!
Sen blev det mat...
Det skulle till en viss teknik för att öppna upp krabborna
och komma åt köttet på dem.
Men när man väl kommit underfund med det upptäckte man
att även krabba är mycket gott!!!
Alla fick berätta hur vi hade kommit i kontakt med sanningen.
Det var en mycket trevlig kväll!
Hummerpremiär igår och krabbpremiär idag...!
Den skånska magen luttras och härdas här nere
- långt söder om ekvatorn -
men tycker också MYCKET OM det den bjuds på!! :-)))
söndag, november 19, 2006
Fiskmarknad i Maputo
När man besöker Maputo ska man absolut göra ett besök
på "fiskmarknaden" i utkanten av stan!!
Det var i alla fall vad värden på vårt boende sa.
När vi därför frisknat till tog vi en taxi dit ut
på kvällen efter vårt besök på Betel.
Det var en upplevelse!!!
Området man kommer till påminner om ett marknadsställe.
Mängder med bord kantar den ena gången efter den andra
- fyllda med allt möjligt gott som oceanen utanför erbjuder -
fisk i olika storlekar och med olika utseenden,
men också olika sorters skaldjur - musslor, tigerräkor, krabbor,
humrar etc.
På samma område har man upprättat restauranger.
Tanken är att man väljer ut vad man vill äta på de här
borden, köper det och tar det med sig till en av restaurangerna...
De lagar sen till maten åt en!
Just när vi kom såg vi inte till några andra turister...
I stort sätt alla kämpade för att uppmärksamma oss
på vad just de kunde erbjuda... Alla ville sälja!!
Det var jobbigt att gå i de gångarna, upp och ner!!!
Samtidigt ville man ju se vad som erbjöds
och jämföra priser.
Jag tycker om att äta kräftor och har tänkt att jag
nägon gäng ska prova på hummer,
som jag tycker ser ut som en jättekräfta
och borde innehålla mycket av det där goda köttet!
Men de stora tigerräkorna lockar också...
Ganska snabbt bestämmer jag mig för att det
ska bli "hummerpremiär"ikväll!
Det känns som att detta är en spännande plats
att prova på det på.
Hemma är man van vid att se skaldjur kokta,
som ger den där rödaktiga färgen,
men eftersom dessa hålls levande tills man funnit
en köpare har de därför en annan färg...
... de är grå-svarta...!
I mina ögon ser skaldjur i det här läget inte
särskilt inbjudande ut...
- tvärtom nästan lite skräckinjagande -
särskilt den stora hummern!!
Men jag har bestämt mig, jag vill ha den!
I stort sett alla - vid de olika borden -
pockar på vår uppmärksamhet och vill sälja,
därför blir den unge mannen som erbjuder hummern
alldeles till sig!
Han har flera stycken. Jag pekar på den största.
Han väger upp den, vågen visar 1,5 kilo.
Jag vet inte vad kilopriset på hummer ligger på hemma
men jag tycker att priset han ger mig låter mycket...
Hos honom betalar man bara för hummern
sen tillkommer ris, pommes frites, grönsaker
el vad man vill ha till den
och dessutom kostnaden för att de bereder den...
Det här kan komma att bli dyrt!
Jag ber att få återkomma.
Nu går jag bort till restaurangerna - som finns i området -
för få veta deras kostnader.
Jag upptäcker att killen har följt efter mig
och har hummern med sig...
Restaurangpersonalen berättar sina kostnader.
Jag frågar dem om kilopriset jag har fått är rimligt
och passar också på be dem att väga den.
Vad väger den på den här vågen...?
Omkring hälften... av vad hummerförsäljarens våg visade,
700-800gr!!!
Killen står bredvid... och jag tror att han skäms!
Jag har inte betalat den ännu,
men känner mig ändå lurad!!!
Jag tittar åt honom och vill att han ska veta att det
var orättvist gjort! Jag säger det till honom också.
Jag erbjuds sen ett annat pris som jag antar.
Hummern förs in till kocken i köket,
...ca 45 minuter senare kommer den tillbaka till mig...
Tallriken ser riktigt läcker ut!!!
Hummern har fått en mera bekant färg, den röda.
Den är öppnad på mitten och man ser att den är rik
på vitt fint kött, serverad med pommes frites
och skål härliga grönsaker!
Det smakar LJUVLIGT!!!
Det finns så mycket kött på hummern
att jag inte orkar äta upp allt...
Fiskmarknaden var en spännande upplevelse
och hummern var mycket god!
på "fiskmarknaden" i utkanten av stan!!
Det var i alla fall vad värden på vårt boende sa.
När vi därför frisknat till tog vi en taxi dit ut
på kvällen efter vårt besök på Betel.
Det var en upplevelse!!!
Området man kommer till påminner om ett marknadsställe.
Mängder med bord kantar den ena gången efter den andra
- fyllda med allt möjligt gott som oceanen utanför erbjuder -
fisk i olika storlekar och med olika utseenden,
men också olika sorters skaldjur - musslor, tigerräkor, krabbor,
humrar etc.
På samma område har man upprättat restauranger.
Tanken är att man väljer ut vad man vill äta på de här
borden, köper det och tar det med sig till en av restaurangerna...
De lagar sen till maten åt en!
Just när vi kom såg vi inte till några andra turister...
I stort sätt alla kämpade för att uppmärksamma oss
på vad just de kunde erbjuda... Alla ville sälja!!
Det var jobbigt att gå i de gångarna, upp och ner!!!
Samtidigt ville man ju se vad som erbjöds
och jämföra priser.
Jag tycker om att äta kräftor och har tänkt att jag
nägon gäng ska prova på hummer,
som jag tycker ser ut som en jättekräfta
och borde innehålla mycket av det där goda köttet!
Men de stora tigerräkorna lockar också...
Ganska snabbt bestämmer jag mig för att det
ska bli "hummerpremiär"ikväll!
Det känns som att detta är en spännande plats
att prova på det på.
Hemma är man van vid att se skaldjur kokta,
som ger den där rödaktiga färgen,
men eftersom dessa hålls levande tills man funnit
en köpare har de därför en annan färg...
... de är grå-svarta...!
I mina ögon ser skaldjur i det här läget inte
särskilt inbjudande ut...
- tvärtom nästan lite skräckinjagande -
särskilt den stora hummern!!
Men jag har bestämt mig, jag vill ha den!
I stort sett alla - vid de olika borden -
pockar på vår uppmärksamhet och vill sälja,
därför blir den unge mannen som erbjuder hummern
alldeles till sig!
Han har flera stycken. Jag pekar på den största.
Han väger upp den, vågen visar 1,5 kilo.
Jag vet inte vad kilopriset på hummer ligger på hemma
men jag tycker att priset han ger mig låter mycket...
Hos honom betalar man bara för hummern
sen tillkommer ris, pommes frites, grönsaker
el vad man vill ha till den
och dessutom kostnaden för att de bereder den...
Det här kan komma att bli dyrt!
Jag ber att få återkomma.
Nu går jag bort till restaurangerna - som finns i området -
för få veta deras kostnader.
Jag upptäcker att killen har följt efter mig
och har hummern med sig...
Restaurangpersonalen berättar sina kostnader.
Jag frågar dem om kilopriset jag har fått är rimligt
och passar också på be dem att väga den.
Vad väger den på den här vågen...?
Omkring hälften... av vad hummerförsäljarens våg visade,
700-800gr!!!
Killen står bredvid... och jag tror att han skäms!
Jag har inte betalat den ännu,
men känner mig ändå lurad!!!
Jag tittar åt honom och vill att han ska veta att det
var orättvist gjort! Jag säger det till honom också.
Jag erbjuds sen ett annat pris som jag antar.
Hummern förs in till kocken i köket,
...ca 45 minuter senare kommer den tillbaka till mig...
Tallriken ser riktigt läcker ut!!!
Hummern har fått en mera bekant färg, den röda.
Den är öppnad på mitten och man ser att den är rik
på vitt fint kött, serverad med pommes frites
och skål härliga grönsaker!
Det smakar LJUVLIGT!!!
Det finns så mycket kött på hummern
att jag inte orkar äta upp allt...
Fiskmarknaden var en spännande upplevelse
och hummern var mycket god!
fredag, november 17, 2006
Betel i Mocambique
Jim blev sjuk under färden hit till Maputo...
Han blev ordentligt dålig i magen och var sen
helt kraftlös i flera dagar!!
Två dagar senare (tors 9/11) blev jag själv riktigt dålig!
Jag fick frossa, feber och svettades mycket.
Men det värsta var den brännande huvudvärken...
Det kändes som om någon regelbundet
stack nålar i huvudet på en...
Personalen där vi bor trodde att jag hade fått Malaria...
De uppmuntrade mig att göra ett Malaria-test.
Jag tog mig bort till en medicinsk klinik som ligger i närheten
av vårt logi.
De undersökte mig, tog bl.a ett blodprov.
Svaret på om det var Malaria jag hade drabbats av
skulle jag få om en timme...
Det var inte Malaria!
Jag fick antibiotika och smärtstillande tabletter.
Sen låg jag till sängs några dagar, men är mycket bättre nu!!!
I torsdags (16/11) åkte vi till avdelningskontoret i Mocambique.
Det var en trevlig upplevelse!!!
Det ligger i utkanten av Maputo, huvudstaden - ganska nära havet.
Betel är mycket vackert, både in- och utvändigt!!!
Vi fick en guidad tur.
Här arbetar omkring 100 bröder och systrar.
Man trycker ingen litteratur - den trycks i Sydafrika.
Litteraturen kommer färdig i kartonger,
som sen distribueras vidare ut till de olika församlingarna i landet.
Två lastbilar rullar ständigt på vägarna.
Förutom att organisera predikoarbetet och annat som behöver
administrerars jobbar man också med översättning.
Portugisiskan är det officiella språket i Mocambique,
men Sällskapet översätter dessutom litteratur på 5 st inhemska språk!!!
Vi har drygt 40 000 vänner här i landet.
Omkring 6000 av dem är i heltidstjänsten!
Man förstår att det finns en stor potential för tillväxt,
de berättar att det är lätt att få bibelstudier
och att man är mångdubbelt förkunnarantalet vid åminnelsefirandet!!!
Guiden ger oss också en kort historik
och berättar bl.a att våra vänner hade det mycket svårt för några
årtionden sedan... Då var Jehovas vittnen förbjudna i landet!!
Våra bröder och systrar förflyttades till camper el läger i nordöstra
delen av landet. Genom stor försiktighet (och Jehovas beskydd förstås)
lyckades man fortsätta att tjäna Jehova!!
Man deltog i tjänsten och upprättade sammankomster!!!
Några bröder satt i de här lägren i ca 15 (!) år........
Liksom vid vårt avdelningskontor i Sydafrika bemötts vi här
överallt med varma leenden och äkta kärlek!!!!!
Han blev ordentligt dålig i magen och var sen
helt kraftlös i flera dagar!!
Två dagar senare (tors 9/11) blev jag själv riktigt dålig!
Jag fick frossa, feber och svettades mycket.
Men det värsta var den brännande huvudvärken...
Det kändes som om någon regelbundet
stack nålar i huvudet på en...
Personalen där vi bor trodde att jag hade fått Malaria...
De uppmuntrade mig att göra ett Malaria-test.
Jag tog mig bort till en medicinsk klinik som ligger i närheten
av vårt logi.
De undersökte mig, tog bl.a ett blodprov.
Svaret på om det var Malaria jag hade drabbats av
skulle jag få om en timme...
Det var inte Malaria!
Jag fick antibiotika och smärtstillande tabletter.
Sen låg jag till sängs några dagar, men är mycket bättre nu!!!
I torsdags (16/11) åkte vi till avdelningskontoret i Mocambique.
Det var en trevlig upplevelse!!!
Det ligger i utkanten av Maputo, huvudstaden - ganska nära havet.
Betel är mycket vackert, både in- och utvändigt!!!
Vi fick en guidad tur.
Här arbetar omkring 100 bröder och systrar.
Man trycker ingen litteratur - den trycks i Sydafrika.
Litteraturen kommer färdig i kartonger,
som sen distribueras vidare ut till de olika församlingarna i landet.
Två lastbilar rullar ständigt på vägarna.
Förutom att organisera predikoarbetet och annat som behöver
administrerars jobbar man också med översättning.
Portugisiskan är det officiella språket i Mocambique,
men Sällskapet översätter dessutom litteratur på 5 st inhemska språk!!!
Vi har drygt 40 000 vänner här i landet.
Omkring 6000 av dem är i heltidstjänsten!
Man förstår att det finns en stor potential för tillväxt,
de berättar att det är lätt att få bibelstudier
och att man är mångdubbelt förkunnarantalet vid åminnelsefirandet!!!
Guiden ger oss också en kort historik
och berättar bl.a att våra vänner hade det mycket svårt för några
årtionden sedan... Då var Jehovas vittnen förbjudna i landet!!
Våra bröder och systrar förflyttades till camper el läger i nordöstra
delen av landet. Genom stor försiktighet (och Jehovas beskydd förstås)
lyckades man fortsätta att tjäna Jehova!!
Man deltog i tjänsten och upprättade sammankomster!!!
Några bröder satt i de här lägren i ca 15 (!) år........
Liksom vid vårt avdelningskontor i Sydafrika bemötts vi här
överallt med varma leenden och äkta kärlek!!!!!
onsdag, november 15, 2006
Mot Mocambique - genom Swaziland
Måndagen (6/11) lämnar vi slutligen Sydafrika.
Vi har verkligen fått uppleva mycket under våra nästan 4 veckor här!
Vi ska bege oss till Mocambique, men väljer att resa över ännu ett litet
kungadöme som gränsar till Sydafrika - Swaziland.
Vi kommer fram på kvällen, efter en lång busstur.
Vi läser på om Swaziland, men... uppfattar det som att det
vi kan se här har vi redan sett i Sydafrika....
Så vi stannar bara en dag.
Tisdagen (7/11) tar vi oss därför ner till busstationen
i staden Manzini, i Swaziland, och sätter oss på en buss
som ska ta oss till Maputo, Mocambiques huvudstad.
Avståndet är inte långt, omkring 15 mil.
Bussarna går inte vid några bestämda tider...
De går först när de är fulla!
Vi går ombord på en buss ca 08.30 och väntar på
att den ska fyllas...
Medan vi sitter här på bussen och bara väntar
ser vi plötsligt en äldre syster i tjänsten!
Vi ser henne tala med en kvinna som sitter vid ett marknadsstånd
- alldeles vid sidan av oss. Vi sitter inne i bussen
men ser ändå tydligt att det är broschyren
"Vad kräver Gud av oss?" som hon håller fram och erbjuder!
(Man blir så glad!!)
Bussen är fylld och vi åker strax före 11.00...
Det är trångt, bussen är verkligen fullastad.
Resan går över berg och dalar...
Det är vackert, men terrängen gör att det tar tid att komma fram.
Vi når Maputo centrum vid 16-tiden...
Första intrycket är att folk här är mycket "pushigare"!
Försäljare erbjuder mängder av varor
innan vi ens hunnit gå av bussen...
De stiger helt enkelt på och erbjuder sina varor
eller att växla svart!
Fattigdomen är mycket tydligare...,
man möter många längs gatorna som tigger.
Det gör ont!!
Vi har verkligen fått uppleva mycket under våra nästan 4 veckor här!
Vi ska bege oss till Mocambique, men väljer att resa över ännu ett litet
kungadöme som gränsar till Sydafrika - Swaziland.
Vi kommer fram på kvällen, efter en lång busstur.
Vi läser på om Swaziland, men... uppfattar det som att det
vi kan se här har vi redan sett i Sydafrika....
Så vi stannar bara en dag.
Tisdagen (7/11) tar vi oss därför ner till busstationen
i staden Manzini, i Swaziland, och sätter oss på en buss
som ska ta oss till Maputo, Mocambiques huvudstad.
Avståndet är inte långt, omkring 15 mil.
Bussarna går inte vid några bestämda tider...
De går först när de är fulla!
Vi går ombord på en buss ca 08.30 och väntar på
att den ska fyllas...
Medan vi sitter här på bussen och bara väntar
ser vi plötsligt en äldre syster i tjänsten!
Vi ser henne tala med en kvinna som sitter vid ett marknadsstånd
- alldeles vid sidan av oss. Vi sitter inne i bussen
men ser ändå tydligt att det är broschyren
"Vad kräver Gud av oss?" som hon håller fram och erbjuder!
(Man blir så glad!!)
Bussen är fylld och vi åker strax före 11.00...
Det är trångt, bussen är verkligen fullastad.
Resan går över berg och dalar...
Det är vackert, men terrängen gör att det tar tid att komma fram.
Vi når Maputo centrum vid 16-tiden...
Första intrycket är att folk här är mycket "pushigare"!
Försäljare erbjuder mängder av varor
innan vi ens hunnit gå av bussen...
De stiger helt enkelt på och erbjuder sina varor
eller att växla svart!
Fattigdomen är mycket tydligare...,
man möter många längs gatorna som tigger.
Det gör ont!!
torsdag, november 09, 2006
Boendeformen - ett annorlunda "distrikt"
Efter skottdramat... tar vi som vanligt in på ett
"Backpacker Hostel".
Där bor man billigast - mellan 60-85:-/natten/person.
Boendeformen påminner om svenska vandrarhem...
Man sover flera st i samma rum (ofta 6 st) - i våningssängar.
Det här ger oss - som vi nämnt tidigare - fina möjligheter
att vittna informellt!
Många "backpackers" verkar inte ha någon fast bostad...
De reser runt och bor så här i långa perioder!
Men här kan också bo personer som mannen som sov under
mig i söndags (5/11) ...
Vi började samtala med varandra.
Tidigt berättade vi att vi är Jehovas vittnen.
Han blev mycket personlig! Han berättade att han är 64 år gammal,
och att han tidigare bl.a haft bra jobb och familj.
Men sen började han att dricka...
Han luktar inte alkohol.
Han påstår att han nu klarar av att stå emot frestelsen att dricka.
Det verkar som att hans hustru är beredd att ge honom en ny chans!
De ska träffas i morgon!!!
Han ber oss läsa några verser ur Ordspråksbokens 23:e kapitel,
de handlar om alkoholism...
När vi läst verserna säger han:
"Jag läser de här verserna VARJE DAG..."
Han har en sån... ödmjuk... framtoning!!!
Personligen fastnar jag direkt för honom...!
(Jag blir rörd... när jag tänker på honom och hans liv...)
Det verkar vara en mycket FIN... människa!!!!!!!!!
Vi visar några uppmuntrande tankar ifrån Bibeln.
Han går i kyrkan. När han nämner treenigheten ber vi att få visa
vad Bibeln VERKLIGEN lär om Gud.
Han lyssnar till de bibelställen vi läser... och verkar inse att Gud inte kan vara det!!!
Vi hjälper honom också att förstå hur viktigt det är att känna till
och att använda Guds NAMN - JEHOVA!!!!
Han tar tacksamt emot kampanjtraktatet!
Han verkar ha större andlig hunger än så...,
morgonen efter lämnar vi honom boken: "Vad lär Bibeln?"
En dansk kille delar vi också rum med.
Han och två andra danskar - som bor i ett annat rum - kombinerar
jobb på ett sjukhus med semester. Vi berättar att vi är på semester nu,
men är på väg upp till Uganda och vad vi - som Jehovas vittnen - ska göra där.
Vi får mycket fin kontakt med dem!
Morgonen efter fick vi ett kort samtal med killen som sov under dansken.
Det är en sydafrikan som jobbar som guide i bergen. De erbjuder guidade
turer med mountainbikes. Han tar gärna emot ett Vakttorn
och säger att han ska läsa det.
Det finns ingen större glädje... än att hjälpa andra att lära känna Jehova
och hans underbara uppsåt!!!!!!!!!!!!!
"Backpacker Hostel".
Där bor man billigast - mellan 60-85:-/natten/person.
Boendeformen påminner om svenska vandrarhem...
Man sover flera st i samma rum (ofta 6 st) - i våningssängar.
Det här ger oss - som vi nämnt tidigare - fina möjligheter
att vittna informellt!
Många "backpackers" verkar inte ha någon fast bostad...
De reser runt och bor så här i långa perioder!
Men här kan också bo personer som mannen som sov under
mig i söndags (5/11) ...
Vi började samtala med varandra.
Tidigt berättade vi att vi är Jehovas vittnen.
Han blev mycket personlig! Han berättade att han är 64 år gammal,
och att han tidigare bl.a haft bra jobb och familj.
Men sen började han att dricka...
Han luktar inte alkohol.
Han påstår att han nu klarar av att stå emot frestelsen att dricka.
Det verkar som att hans hustru är beredd att ge honom en ny chans!
De ska träffas i morgon!!!
Han ber oss läsa några verser ur Ordspråksbokens 23:e kapitel,
de handlar om alkoholism...
När vi läst verserna säger han:
"Jag läser de här verserna VARJE DAG..."
Han har en sån... ödmjuk... framtoning!!!
Personligen fastnar jag direkt för honom...!
(Jag blir rörd... när jag tänker på honom och hans liv...)
Det verkar vara en mycket FIN... människa!!!!!!!!!
Vi visar några uppmuntrande tankar ifrån Bibeln.
Han går i kyrkan. När han nämner treenigheten ber vi att få visa
vad Bibeln VERKLIGEN lär om Gud.
Han lyssnar till de bibelställen vi läser... och verkar inse att Gud inte kan vara det!!!
Vi hjälper honom också att förstå hur viktigt det är att känna till
och att använda Guds NAMN - JEHOVA!!!!
Han tar tacksamt emot kampanjtraktatet!
Han verkar ha större andlig hunger än så...,
morgonen efter lämnar vi honom boken: "Vad lär Bibeln?"
En dansk kille delar vi också rum med.
Han och två andra danskar - som bor i ett annat rum - kombinerar
jobb på ett sjukhus med semester. Vi berättar att vi är på semester nu,
men är på väg upp till Uganda och vad vi - som Jehovas vittnen - ska göra där.
Vi får mycket fin kontakt med dem!
Morgonen efter fick vi ett kort samtal med killen som sov under dansken.
Det är en sydafrikan som jobbar som guide i bergen. De erbjuder guidade
turer med mountainbikes. Han tar gärna emot ett Vakttorn
och säger att han ska läsa det.
Det finns ingen större glädje... än att hjälpa andra att lära känna Jehova
och hans underbara uppsåt!!!!!!!!!!!!!
Skottlossningen...
Nästa dag - söndagen (5/11) - återvänder vi till Durban.
När bussen gör sitt första stopp där... sker något riktigt otäckt!
Bussen har precis stannat. Vi är inne i ett villakvarter.
En tysk kvinna ska just hoppa av...
...när det börjar smälla (!) ordentligt på andra sidan staketen...
Det är ljudet av 5, 6 st PISTOLSKOTT - kanske bara 100 m ifrån oss!!!!!!!
"Gunshots... it's gunshots!!!" - säger chauffören!!!!
Bara sekunder efter skotten kommer en kille rusande i full fart
förbi oss i bussen......!!!!!!!
Strax efter kommer omkring fem andra män
och undrar var mannen som rusade förbi oss har tagit vägen...
De misstänker (!) att han försökte göra inbrott i en av villorna........
Man blir lite fundersam... det verkar nästan som om man skjuter först...
och frågar sen...! :-(((
Detta sker på ljusa dagen - mitt framför ögonen på oss!!!
Vi är i Sydafrika...
När bussen gör sitt första stopp där... sker något riktigt otäckt!
Bussen har precis stannat. Vi är inne i ett villakvarter.
En tysk kvinna ska just hoppa av...
...när det börjar smälla (!) ordentligt på andra sidan staketen...
Det är ljudet av 5, 6 st PISTOLSKOTT - kanske bara 100 m ifrån oss!!!!!!!
"Gunshots... it's gunshots!!!" - säger chauffören!!!!
Bara sekunder efter skotten kommer en kille rusande i full fart
förbi oss i bussen......!!!!!!!
Strax efter kommer omkring fem andra män
och undrar var mannen som rusade förbi oss har tagit vägen...
De misstänker (!) att han försökte göra inbrott i en av villorna........
Man blir lite fundersam... det verkar nästan som om man skjuter först...
och frågar sen...! :-(((
Detta sker på ljusa dagen - mitt framför ögonen på oss!!!
Vi är i Sydafrika...
onsdag, november 08, 2006
Drakbergen, Lesotho
Fredagen (3/11) lämnade vi Durban för att bege oss upp till Lesotho.
Lesotho är en egen nation. Till ytan är den stor som Belgien.
Det ovanliga med Lesotho är att landet HELT är omslutet av Sydafrika...
Ungefär som om t.ex Närke skulle vara ett eget land...
helt omgivet av Sverige!!!
Lesotho ligger på en högplatå, 3000 möh!!!
Vi övernattar vid foten av bergskedjan som leder dit upp.
Den kallas för "Drakbergen"!
Väl uppe över kanten kommer vi fram till Sani Pass.
Här börjar Lesotho!
Vi får en stämpel i passen, sen kör vi in i det här lilla landet.
Det är inte mycket som växer här - det är kargt!
När man ser Drakbergen nerifrån tror man att toppen av dem
är någonstans där vi nu befinner oss...
men här - uppe på högplatån - avlöser den ena toppen den andra...
Matteuw säger att vi ska köra upp till en av dem och äta vår medhavda
lunch där.
Det bor inte många människor här...
De få bostäder vi ser är runda lerhyddor, med tak av grenar och strån!
Man ser nästan inga bilar, inga affärer, inga biografer, inga hamburger-restauranger...
Vi är långt ifrån Malmö nu.........
Vi är - som Freda' sjunger - "... i en ANNAN del av världen..."!!!
På toppen vandrar vi sen omkring en stund, efter lunchen.
Man känner av höjden (ca 3200 möh), man blir andfådd för nästan ingenting...
Trots att det är kargt... så växer det små, söta färgglada blommor här uppe!!
Vinden viner... det blåser mycket,
men vyerna vi får är HISSNANDE VACKRA!!!
Lesotho är en egen nation. Till ytan är den stor som Belgien.
Det ovanliga med Lesotho är att landet HELT är omslutet av Sydafrika...
Ungefär som om t.ex Närke skulle vara ett eget land...
helt omgivet av Sverige!!!
Lesotho ligger på en högplatå, 3000 möh!!!
Vi övernattar vid foten av bergskedjan som leder dit upp.
Den kallas för "Drakbergen"!
Nästa morgon är vi med och fyller en 4-hjulsdriven Range Rover
och ger oss uppför det här fantastiskt vackra bergsmassivet!
Drakbergen är branta... och där ska vi ta oss upp och över... på något sätt!
Vägen är mycket gropig och stenig, men på något sätt "äter" sig jeepen
bit för bit uppåt...
När vi kommit en bit upp upptäcker vi att en vårflod korsar vägen...
Den är inte djup så Matteuw - vår guide - kör helt enkelt bara över den!
Vi letar oss högre och högre uppför de branta bergssidorna.
Jag hittar inga ord som kan beskriva Drakbergens stora skönhet.......
Det ser ut som om bergssidorna bildar vågor, som om de "böljar"...
"Visst är de vackra - Drakbergen?!?!?"
Sydafrika består av många berg,
och jag vet att jag har använt superlativ om en del andra tidigare...
- men Drakbergen tar nog priset!
Väl uppe över kanten kommer vi fram till Sani Pass.
Här börjar Lesotho!
Vi får en stämpel i passen, sen kör vi in i det här lilla landet.
Det är inte mycket som växer här - det är kargt!
När man ser Drakbergen nerifrån tror man att toppen av demär någonstans där vi nu befinner oss...
men här - uppe på högplatån - avlöser den ena toppen den andra...
Matteuw säger att vi ska köra upp till en av dem och äta vår medhavda
lunch där.
Det bor inte många människor här...
De få bostäder vi ser är runda lerhyddor, med tak av grenar och strån!
Man ser nästan inga bilar, inga affärer, inga biografer, inga hamburger-restauranger...
Vi är långt ifrån Malmö nu.........
Vi är - som Freda' sjunger - "... i en ANNAN del av världen..."!!!
På toppen vandrar vi sen omkring en stund, efter lunchen.Man känner av höjden (ca 3200 möh), man blir andfådd för nästan ingenting...
Trots att det är kargt... så växer det små, söta färgglada blommor här uppe!!
Vinden viner... det blåser mycket,
men vyerna vi får är HISSNANDE VACKRA!!!
Innan vi åker ner till vår lodge stannar vi till i en liten by.
Vi välkomnas att stiga in i en liten rund hydda.
Vi välkomnas att stiga in i en liten rund hydda.
Här bor en ung ensamstående kvinna. Hon har minst tre barn.
Deras hem består av ett enda "rum", det är inte stort...
Men hon ser ändå så förnöjsam ut... på något sätt.
Och barnen ser ut att må hur bra som helst!
Deras hem består av ett enda "rum", det är inte stort...
Men hon ser ändå så förnöjsam ut... på något sätt.
Och barnen ser ut att må hur bra som helst!
De leker för för fullt, skratten avlöser varandra!!
Det är underbart att se!!
Det finns en eldstad mitt i hyddan. Vi ombeds att sätta oss vid den.
Här bjuds vi nu på hembakat bröd och hemmagjord öl!
Brödet är mycket gott! Det vi dricker påminner väl inte så mycket om öl...
... inte som vi känner det... men det smakar bra!
Vi ger oss över kanten på högplatån för att ta oss ner till lodgen.
På färden ner för de branta serpentinvägarna ser vi plötsligt
Det finns en eldstad mitt i hyddan. Vi ombeds att sätta oss vid den.
Här bjuds vi nu på hembakat bröd och hemmagjord öl!
Brödet är mycket gott! Det vi dricker påminner väl inte så mycket om öl...
... inte som vi känner det... men det smakar bra!
Vi ger oss över kanten på högplatån för att ta oss ner till lodgen.
På färden ner för de branta serpentinvägarna ser vi plötsligt
vilda babianer... i bergen!
Vår resa hittills har innehållit många höjdpunkter
- vårt möte med Drakbergen och Lesotho tillhör definitivt en av dem!!!!!!!!!!!
- vårt möte med Drakbergen och Lesotho tillhör definitivt en av dem!!!!!!!!!!!
Durban - marknad och möte
Vårt nästa mål ligger långt österut - Durban.
Vi satte oss på en buss och åkte först 70 mil, till en stad som heter Port Elisabeth.
Här blev det bara övernattning, sen tidig uppstigning och vidare...
Den här dagen - tisdagen - färdades vi ännu längre... omkring 100 mil
(det motsvarar Malmö - Sundsvall...!)
Vi åkte huvudsakligen längs kusten, men vek ibland också innåt landet
och passerade bl.a tät regnskog!
En av alla städer vi passerade hette... "Butterworth...",
men ingen Joyse syntes till... så långt ögat kunde nå! ;-)))
Emellanåt kunde resan kännas lite dryg - 170 mil på två dagar - men samtidigt
fick vi ju se mycket av det här vackra landet!
Durban är en stor stad - 2,5 miljoner invånare.
Stor hamn ( jag minns att Franz berättade att han hade varit i Durban när han var på "sjön".)
Mest känd är den här staden för att vara ett paradis för surfare och semesterfirare!
Både luften och vattnet håller sig varmt året om.
Det är ett subtropiskt klimat... inget ställe hittills har haft så stor luftfuktighet!!!
Det rinner av en... (Martin - undvik Durban!!! ;-)
Många indier har invandrat till Sydafrika genom åren.
Den största koncentrationen av indier finns i Durban
- omkring 800 000!
Att var 3:e människa har indiskt påbrå syns överallt i staden.
Vi tar oss ner till en stor indisk marknad, i centrala Durban.
Känns lite märkligt... nästan alla försäljare är indier, men det som erbjuds är
genuint afrikanska hantverk!
Jag vill inte köpa på mig för mycket saker i södra Afrika,
eftersom jag då måste kånka på det hela vägen upp till Uganda...
Ryggsäcken var full... redan när jag reste hemifrån!!!
Det kan du intyga, mamma - du var ju med och hjälpte till att trycka ner allt?!? ;-)
Jag har lämnat bort en del saker som ursprungligen var i den...
Den blev för tung! Och man inser efter ett tag att man inte behöver mycket alls........
Men en sak kunde jag bara inte låta bli att köpa - på indiska marknaden - och det
var en tavla med ett motiv som helt och hållet var gjort av fjärilsvingar!!!
På håll kan man inte se det...
men när man kommer närmare ser man att ALLT i motivet - kvinnor och barn -
är gjort av fjärilsvingar i olika färger!
Så konstnärligt... och mycket VACKERT!!!
På kvällen besökte vi en Rikets sal i Durban.
Man skulle lätt kunna föreställa sig att man hade kommit till Bombay eller Madras...
Nästan alla dessa våra bröder och systrar var indier!
De var mycket VARMA!!!
Vi blev välkomnade - offentligt - redan i inledningen.
Under mötet återgavs bl.a erfarenheter från den världsvida traktatkampanjen
som pågår nu. De hade stor framgång med den!
Efter mötet fortsatte våra vänner att komma fram och samtala med oss.
En äldstebroder och hans hustru (pionjär) och två andra pionjärer ville att
vi skulle gå ut och äta efter mötet och fortsätta att lära känna varandra.
De körde oss till en restaurang. Vi åt italienskt.
Allesammans bjöds på maten och drycken av äldstebrodern!!!
(Erbjöd mig att betala, men "fick" inte...) Så generöst!!!
De berättade fina erfarenheter ifrån tjänsten på fältet i Durban.
Var och en av dem hade omkring 3 st bibelstudier!
Vi berättade vad vi upplever i tjänsten hemma i Sverige.
Edgar, äldstebrodern, är med i den regionala byggnadskommitten.
Han berättade att det finns 80 st Rikets salar i Durban...
och i många av dem finns det mer än en församling!!
Vi har många bröder och systrar i det här området!!!
En av personalen på vårt logi visar sig vara en syster...
Vi satte oss på en buss och åkte först 70 mil, till en stad som heter Port Elisabeth.
Här blev det bara övernattning, sen tidig uppstigning och vidare...
Den här dagen - tisdagen - färdades vi ännu längre... omkring 100 mil
(det motsvarar Malmö - Sundsvall...!)
Vi åkte huvudsakligen längs kusten, men vek ibland också innåt landet
och passerade bl.a tät regnskog!
En av alla städer vi passerade hette... "Butterworth...",
men ingen Joyse syntes till... så långt ögat kunde nå! ;-)))
Emellanåt kunde resan kännas lite dryg - 170 mil på två dagar - men samtidigt
fick vi ju se mycket av det här vackra landet!
Durban är en stor stad - 2,5 miljoner invånare.
Stor hamn ( jag minns att Franz berättade att han hade varit i Durban när han var på "sjön".)
Mest känd är den här staden för att vara ett paradis för surfare och semesterfirare!
Både luften och vattnet håller sig varmt året om.
Det är ett subtropiskt klimat... inget ställe hittills har haft så stor luftfuktighet!!!
Det rinner av en... (Martin - undvik Durban!!! ;-)
Många indier har invandrat till Sydafrika genom åren.
Den största koncentrationen av indier finns i Durban
- omkring 800 000!
Att var 3:e människa har indiskt påbrå syns överallt i staden.
Vi tar oss ner till en stor indisk marknad, i centrala Durban.
Känns lite märkligt... nästan alla försäljare är indier, men det som erbjuds är
genuint afrikanska hantverk!
Jag vill inte köpa på mig för mycket saker i södra Afrika,
eftersom jag då måste kånka på det hela vägen upp till Uganda...
Ryggsäcken var full... redan när jag reste hemifrån!!!
Det kan du intyga, mamma - du var ju med och hjälpte till att trycka ner allt?!? ;-)
Jag har lämnat bort en del saker som ursprungligen var i den...
Den blev för tung! Och man inser efter ett tag att man inte behöver mycket alls........
Men en sak kunde jag bara inte låta bli att köpa - på indiska marknaden - och det
var en tavla med ett motiv som helt och hållet var gjort av fjärilsvingar!!!
På håll kan man inte se det...
men när man kommer närmare ser man att ALLT i motivet - kvinnor och barn -
är gjort av fjärilsvingar i olika färger!
Så konstnärligt... och mycket VACKERT!!!
På kvällen besökte vi en Rikets sal i Durban.
Man skulle lätt kunna föreställa sig att man hade kommit till Bombay eller Madras...
Nästan alla dessa våra bröder och systrar var indier!
De var mycket VARMA!!!
Vi blev välkomnade - offentligt - redan i inledningen.
Under mötet återgavs bl.a erfarenheter från den världsvida traktatkampanjen
som pågår nu. De hade stor framgång med den!
Efter mötet fortsatte våra vänner att komma fram och samtala med oss.
En äldstebroder och hans hustru (pionjär) och två andra pionjärer ville att
vi skulle gå ut och äta efter mötet och fortsätta att lära känna varandra.
De körde oss till en restaurang. Vi åt italienskt.
Allesammans bjöds på maten och drycken av äldstebrodern!!!
(Erbjöd mig att betala, men "fick" inte...) Så generöst!!!
De berättade fina erfarenheter ifrån tjänsten på fältet i Durban.
Var och en av dem hade omkring 3 st bibelstudier!
Vi berättade vad vi upplever i tjänsten hemma i Sverige.
Edgar, äldstebrodern, är med i den regionala byggnadskommitten.
Han berättade att det finns 80 st Rikets salar i Durban...
och i många av dem finns det mer än en församling!!
Vi har många bröder och systrar i det här området!!!
En av personalen på vårt logi visar sig vara en syster...
fredag, november 03, 2006
Deodoranten...
Jag är 39 år gammal ett litet tag till...
men jag misstänker att jag redan är på god väg att bli
an old man...
När jag var yngre minns jag att det fanns en mörkgrön deodorant
som hette "BRUT"...
BRUT förknippade jag med äldre herrar.
För några dagar sen var jag inne i en affär för att köpa
en deodorant.
Jag började med att lukta på en ny Axe...
men det fanns en hel del andra märken också.
Plötsligt fastnar mina ögon på en gammal bekanting...,
den mörkgröna BRUT-flaskan!
Fanns den fortfarande...?
Jag tänkte att jag bara skulle lukta... på den...
Det skulle jag aldrig ha gjort... ;-)))
Den luktade mycket fint... så manligt!!
Jag föll direkt för den och köpte den!!!
Anders P, Anders S, Sau, Phut och ni andra unga:
Ni kommer att förstå mig en vacker dag - kanske när ni
blir 39 år gamla...! ;-)))
men jag misstänker att jag redan är på god väg att bli
an old man...
När jag var yngre minns jag att det fanns en mörkgrön deodorant
som hette "BRUT"...
BRUT förknippade jag med äldre herrar.
För några dagar sen var jag inne i en affär för att köpa
en deodorant.
Jag började med att lukta på en ny Axe...
men det fanns en hel del andra märken också.
Plötsligt fastnar mina ögon på en gammal bekanting...,
den mörkgröna BRUT-flaskan!
Fanns den fortfarande...?
Jag tänkte att jag bara skulle lukta... på den...
Det skulle jag aldrig ha gjort... ;-)))
Den luktade mycket fint... så manligt!!
Jag föll direkt för den och köpte den!!!
Anders P, Anders S, Sau, Phut och ni andra unga:
Ni kommer att förstå mig en vacker dag - kanske när ni
blir 39 år gamla...! ;-)))
Rock Rabbits mm.
Efter valsafarin går vi bort till ett tvätteri.
Det börjar bli hög tid att tvätta lite kläder.
De ber om våra namn. På mottagningskvittot ser jag sen att Mikael Nilsson
har blivit: "Mackel Milss"...
Jag tyckte att det lät ganska kul... Mackel Milss...
Man skulle kanske använda i fortsättningen!!! ;-)))
Sen går jag ner till kusten - här i Hermanus - för att skriva några vykort.
Där nere ser jag ett djur som jag aldrig tidigare har sett... inte ens på TV!!
De är stora som katter, men ser mer ut som en blandning av kanin och hamster!
De lever vilt, verkar hålla till i buskar i närheten av havet.
Någon berättar att de kallas för "Rock rabbits".
De är många 6, 7 st. som samtidigt är framme hos oss... nyfikna!
Rock rabbits ser gulliga ut!!
Framåt kvällen går Jim och jag sätter oss uppe vid en klippa
- med en flaska vin. Vi njuter av vyn...!!!!
Strax före skymningen dyker en stor val upp!
Den är riktigt nära kusten!! Vi ser den tydligt ifrån klippan.
Tråkigt nog fördunklas allt snart av mörkret...
Det börjar bli hög tid att tvätta lite kläder.
De ber om våra namn. På mottagningskvittot ser jag sen att Mikael Nilsson
har blivit: "Mackel Milss"...
Jag tyckte att det lät ganska kul... Mackel Milss...
Man skulle kanske använda i fortsättningen!!! ;-)))
Sen går jag ner till kusten - här i Hermanus - för att skriva några vykort.
Där nere ser jag ett djur som jag aldrig tidigare har sett... inte ens på TV!!
De är stora som katter, men ser mer ut som en blandning av kanin och hamster!
De lever vilt, verkar hålla till i buskar i närheten av havet.
Någon berättar att de kallas för "Rock rabbits".
De är många 6, 7 st. som samtidigt är framme hos oss... nyfikna!
Rock rabbits ser gulliga ut!!
Framåt kvällen går Jim och jag sätter oss uppe vid en klippa
- med en flaska vin. Vi njuter av vyn...!!!!
Strax före skymningen dyker en stor val upp!
Den är riktigt nära kusten!! Vi ser den tydligt ifrån klippan.
Tråkigt nog fördunklas allt snart av mörkret...
Valsafari
Sydafrika är upplevelsernas land!!!
Bara en halvtimmes bilfärd från Gansbaai ligger Hermanus.
Hermanus är känd som den bästa platsen i världen att skåda VALAR på!!!
Omkring 200 valar... sägs finnas bara i den här bukten!!
Det är framförallt "Southern Right Whales" man ser.
De är GIGANTISKA...
De kan bli uppåt 16 meter långa!!!
De kommer från Antarktis i junimånad och återvänder i november.
Guiden berättar att det bara finns en anledning till att de lämnar Antarktis
och kommer hit... för att föda sina ungar!
Uppfattade vi det rätt så äter de inte under den här tiden
och honan avger omkring 600 liter mjölk(!!!) som ungen dricker - varje DAG!!!!
I söndags (29/10) steg vi ombord på en båt för att vara med om valsafari.
Skepparen tog sikte på några valar och förde oss ganska nära dem.
De verkade leka med varandra...!
Emellanåt sprutade de vatten högt upp i luften!!
En av dem ställer sig så att man bara ser stjärtfenan på den. Den är stor!!!
Det överraskar mig att den klarar av att stå i den positionen så länge - flera minuter!!
Alldeles för snabbt vill besättningen att vi ska återvända...
Jag hade kunnat sitta här och titta i många timmar till...!!!!
- Det är sååå VACKERT!!!
Vilken UNDERBAR SKAPARE vi har, som bjuder oss på detta!!!!!!!!!!
Bara en halvtimmes bilfärd från Gansbaai ligger Hermanus.
Hermanus är känd som den bästa platsen i världen att skåda VALAR på!!!
Omkring 200 valar... sägs finnas bara i den här bukten!!
Det är framförallt "Southern Right Whales" man ser.
De är GIGANTISKA...
De kan bli uppåt 16 meter långa!!!
De kommer från Antarktis i junimånad och återvänder i november.
Guiden berättar att det bara finns en anledning till att de lämnar Antarktis
och kommer hit... för att föda sina ungar!
Uppfattade vi det rätt så äter de inte under den här tiden
och honan avger omkring 600 liter mjölk(!!!) som ungen dricker - varje DAG!!!!
I söndags (29/10) steg vi ombord på en båt för att vara med om valsafari.
Skepparen tog sikte på några valar och förde oss ganska nära dem.
De verkade leka med varandra...!
Emellanåt sprutade de vatten högt upp i luften!!
En av dem ställer sig så att man bara ser stjärtfenan på den. Den är stor!!!
Det överraskar mig att den klarar av att stå i den positionen så länge - flera minuter!!
Alldeles för snabbt vill besättningen att vi ska återvända...
Jag hade kunnat sitta här och titta i många timmar till...!!!!
- Det är sååå VACKERT!!!
Vilken UNDERBAR SKAPARE vi har, som bjuder oss på detta!!!!!!!!!!
söndag, oktober 29, 2006
The great white...
När jag - för en tid sen - sa till en av mina vänner att jag skulle åka till Sydafrika
berättade han att han hade hört att man där kan få gå ner i en stålbur i havet och
möta VITHAJAR...!!!!
Men det skulle vara väldigt, väldigt dyrt - hade han hört.
"Det spelar ingen roll ... jag skulle ändå aldrig gjort det!!!" - tror jag att jag svarade.
"Hajen"-filmerna... och en dokumentär som jag sett på TV om hur en vithaj attackerade
en sådan bur har satt djupa spår i mig - skräck!!!
Vill minnas att min vän sa till mig att "det är den ultimata adrenalinkicken...!!!"
Jag är INTE ute efter sådana kickar... men föreställde mig att det säkert är så!!!!!!
Väl nere i Sydafrika började vi träffa på flera st som hade varit nere i "buren"...
De var helt exalterade över upplevelsen!!!
Jag måste erkänna att nyfikenheten... väcktes, när de berättade om sina
upplevelser.
Vi ställde mycket frågor.
Hur stor är chansen att alls få se vithajar?
Står man ensam i buren? Hur djupt sänks den ner?
Hur får man luft? Använder man tuber?
Men viktigast av allt: Hur säkert är det...?
Och hur berörs hajen...?
Vi började bli mer än nyfikna...
Vi frågade - i stort sett alla som hade gjort detta - om säkerheten för den som
är nere i buren,
men också hur hajen berörs...
Hajen får inte - på något sätt - plågas eller fara illa!
Dessa två kriterier var tvungna att uppfyllas för att det överhuvudtaget skulle
vara något för oss att alls tänka på........
Vi fortsatte att informera oss.
Bl.a. pratade vi med två kvinnor som arbetade på ett resecenter.
"Det är till 11o % säkert, och det plågar inte hajarna" - sa den äldre av dem.
De hade också en film som visade hur det gick till.
KUNSKAP... förändrade vår uppfattning
om en sak som från början lät fullständigt tokig!!!
När vi noggrant hade tänkt över det hela
(och dessutom fått veta att det inte alls var så dyrt som min vän hade hört
- priset var rimligt i förhållande till upplevelsen -)
så beslöt vi oss för att göra det!!!
Vi fick veta att den som vill göra detta ska bege sig till en plats som heter Gaansbai.
Gaansbai är en liten by som ligger öster om Kapstaden.
Området sägs vara rikt på vithajar!
Det sades i en tidningsartikel att det finns HUNDRATALS (!) vithajar längs Cape-kusten...
Tidigt i lördagsmorse (28/10) kördes vi till Gansbaai...
Märkligt nog så kände jag inte någon större oro inför vad som väntade...
Jag tror att all information vi hade samlat på oss skapade ett slags lugn och en trygghet.
Framme i Gansbaai gick vi ombord på en båt.
Det visade sig att vi skulle bli omkring 20 st. som skulle ut tillsammans.
Bland det första man reagerar för är stålburen...
Jag tror att det kittlar till lite grann i magen hos de flesta när man ser den!!
berättade han att han hade hört att man där kan få gå ner i en stålbur i havet och
möta VITHAJAR...!!!!
Men det skulle vara väldigt, väldigt dyrt - hade han hört.
"Det spelar ingen roll ... jag skulle ändå aldrig gjort det!!!" - tror jag att jag svarade.
"Hajen"-filmerna... och en dokumentär som jag sett på TV om hur en vithaj attackerade
en sådan bur har satt djupa spår i mig - skräck!!!
Vill minnas att min vän sa till mig att "det är den ultimata adrenalinkicken...!!!"
Jag är INTE ute efter sådana kickar... men föreställde mig att det säkert är så!!!!!!
Väl nere i Sydafrika började vi träffa på flera st som hade varit nere i "buren"...
De var helt exalterade över upplevelsen!!!
Jag måste erkänna att nyfikenheten... väcktes, när de berättade om sina
upplevelser.
Vi ställde mycket frågor.
Hur stor är chansen att alls få se vithajar?
Står man ensam i buren? Hur djupt sänks den ner?
Hur får man luft? Använder man tuber?
Men viktigast av allt: Hur säkert är det...?
Och hur berörs hajen...?
Vi började bli mer än nyfikna...
Vi frågade - i stort sett alla som hade gjort detta - om säkerheten för den som
är nere i buren,
men också hur hajen berörs...
Hajen får inte - på något sätt - plågas eller fara illa!
Dessa två kriterier var tvungna att uppfyllas för att det överhuvudtaget skulle
vara något för oss att alls tänka på........
Vi fortsatte att informera oss.
Bl.a. pratade vi med två kvinnor som arbetade på ett resecenter.
"Det är till 11o % säkert, och det plågar inte hajarna" - sa den äldre av dem.
De hade också en film som visade hur det gick till.
KUNSKAP... förändrade vår uppfattning
om en sak som från början lät fullständigt tokig!!!
När vi noggrant hade tänkt över det hela
(och dessutom fått veta att det inte alls var så dyrt som min vän hade hört
- priset var rimligt i förhållande till upplevelsen -)
så beslöt vi oss för att göra det!!!
Vi fick veta att den som vill göra detta ska bege sig till en plats som heter Gaansbai.
Gaansbai är en liten by som ligger öster om Kapstaden.
Området sägs vara rikt på vithajar!
Det sades i en tidningsartikel att det finns HUNDRATALS (!) vithajar längs Cape-kusten...
Tidigt i lördagsmorse (28/10) kördes vi till Gansbaai...
Märkligt nog så kände jag inte någon större oro inför vad som väntade...
Jag tror att all information vi hade samlat på oss skapade ett slags lugn och en trygghet.
Framme i Gansbaai gick vi ombord på en båt.
Det visade sig att vi skulle bli omkring 20 st. som skulle ut tillsammans.
Bland det första man reagerar för är stålburen...
Jag tror att det kittlar till lite grann i magen hos de flesta när man ser den!!
Båten lägger ut...
Robert, som leder expeditionen, informerar oss om allt vi behöver känna till;
vad vi får och vad vi inte får göra, hur vi smidigast tar oss i och ur buren mm.
En bit ut från kusten stannar man upp båten och ankrar den.
Vi ser två andra båtar några hundra meter ifrån oss.
Fyllda av spänning tittar vi åt alla håll efter... FENOR...
Robert berättar att hajar ofta simmar helt och hållet under vattenytan,
man ser ingen fena... men plötsligt finns de ändå där!!!
Ett stort avhugget fiskhuvud - från en elefanttonfisk - sätts på ett flöte
och kastas ut, samtidigt som man häller ut en slags fiskolja i vattnet
som ska locka till sig vithajar.
Efter ca 20 min. ser vi hur det hoppar och studsar i vattnet framför
en av de andra båtarna!!!
Vi vet att avståndet mellan våra båtar bara är ca 200 meter,
kanske kommer vi också snart att få besök...
Det dröjer inte många minuter förrän en mycket vacker skapelse
- på ca 2, 3 meter - elegant glider fram precis under vattenytan
alldeles invid vår båt..., VITHAJ!!!!!
Den simmar runt vår båt en kort stund och ger sig sen vidare.
Nu sänker Robert och hans kamrater ner stålburen i vattnet.
Den är ordentligt förtöjd på ena sidan av båten.
Vi byter snabbt om till våtdräkt och cyklop (det får man låna på båten).
Ingen får gå ner i buren ännu. Vattnet är kallt, ca 16 grader...
Det kan dröja ett tag innan hajen - eller andra hajar - dyker upp igen.
Ingenting händer nu på ett tag.
Vi sitter och väntar och väntar...
"Tänk om man inte får se något mer av hajarna...,
man får kanske inte uppleva dem alls nere ifrån stålburen...,
aja... vi har ju åtminstone fått se en vithaj och den riktigt nära..."
- tankar kom och gick.
Men vi skulle inte bli besvikna...
Plötsligt... är den hos oss igen!
Robert öppnar takluckan till buren. "Nu får ni hoppa ner", ropar han!
Buren är rektangulär (ca 2,5 m*0,5 m).
Vi har fått veta att vi ska vara nere 5 st. åt gången.
Jag vill ner med första gruppen...
Risken finns att man inte klarar av att gå ner efter andra
om de upplevt det skrämmande,
och man har sett deras reaktioner och hört dem berätta...
Men de första 5 platserna fylls omgående!
Med stora ögon observerar vi - från däck - vad som händer...!!
Ett par decimeter av buren sticker upp ovanför vattenytan.
Man använder varken tuber eller snorkel...
Jag står närmast på tur.
Efter ca 10-15 min. ber Robert en av de som är nere i buren att stiga upp
och ber mig klättra ner...!!!
Nu är det dags!
När jag är halvvägs nere hänger han på mig en viktsten,
så att jag lättare kan sjunka ner (alla som ska ner i buren får en sådan om halsen).
"Ta dig längst bort till vänster", ropar Robert!
När hajarna inte finns i närheten håller man huvudet ovanför vattenytan.
När de är på väg mot oss ropar besättningen:"Down, down, down, SHARK!!!"
Man tar ett snabbt andetag och går ner under ytan...
Cyklopen hjälper en att tydligt se hajen!!!
Sen upp och hämta ny luft och ner igen!
Den simmar lugnt och fint, precis framför oss i buren...
Den är bara ca 1, 2 meter ifrån oss!!!!
Ibland kommer den mot oss rakt framifrån, ibland från vänster
och någon gång från höger.
Jag känner mig helt trygg i stålburen!!!
Nu ser jag den inte längre - inte åt något håll... den är borta, tror man...
En tysk kille som står bredvid mig i buren säger att han nyss såg den simma
under oss, under buren!!!
Nu är det min tur att gå upp och lämna plats för andra.
Alla ska förstås få chansen att - på nära håll - få skåda detta
vackra, respektingivande, havsvidunder!
Vithajen målas ofta upp som en riktig "killer-machine", ett monster...
men enligt Robert - som verkar ha stor kunskap om vithajar -
är de inte aggressiva.
En tidning beskrev dem som "en av jordens mest missförstådda djur!"
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro...
Jag vet bara att jag förmodligen skulle få en hjärtinfarkt... om jag skulle
hamna i vattnet - utanför buren!!! :-)))
Det är inte alla alla som vill gå ner i buren... Det är förståeligt!
Att stå på däck och följa dem är också en mäktig syn!!!
Hajen kommer och går.
Det överraskar mig att den nonchalerar betet - det stora fiskhuvudet...
Den verkar mer nyfiken på oss och på båten!!
Lite senare dyker en annan vithaj upp.
Den är intresserad av betet...
Den är livligare, den kämpar verkligen för att nå det!
Jag går ner i buren en gång till.
Efter omkring tre timmar återvänder vi till Gansbaai
- med minnen för livet!!!!!!
Att Gansbaai är rikt på vithajar bekräftas av en tidningsartikel
som vi läser när vi kommer tillbaka till vårt logi. Det sägs i den att
ett Australiensiskt TV-program listat de 10 bästa platserna i världen
för att uppleva vithajar...
På första plats kom... : GANSBAAI, Sydafrika!!!!!!
som vi läser när vi kommer tillbaka till vårt logi. Det sägs i den att
ett Australiensiskt TV-program listat de 10 bästa platserna i världen
för att uppleva vithajar...
På första plats kom... : GANSBAAI, Sydafrika!!!!!!
fredag, oktober 27, 2006
Table Mountain
Få städer kan mäta sig med Kapstaden när det gäller skönhet!
Förutom att staden har en mysig hamn i en vacker vik i Indiska Oceanen
så beror det också väldigt mycket på att staden ligger alldeles vid foten av
ett stort berg, Table Mountain!!
Table Mountain reser sig nästan som en vägg rakt upp precis bakom staden.
Det är ganska högt, drygt 1000 möh. Toppen är helt platt... Det är vackert!!
Det finns en linbana som löper dit upp.
Idag - vår sista heldag i Kapstaden - bestämde vi oss för att åka upp med den.
Kabinerna är stora. En enda kabin kan svälja 65 personer!
Golvet roterar, det innebär att alla passagerarna kan få njuta av en
360 graders panorama-vy!!Det gick fort att ta sig upp på det här sättet, ca 5 min.
Uppe ifrån berget var utsikten vidunderlig!!!
Rakt nedanför oss låg Kapstaden och Indiska Oceanen...
Jag önskar att alla någon gång får möjlighet att sitta på en sten däruppe
och njuta av utsikten!
Efter att ha suttit ganska länge och njutit av den storslagna vyn,
gick vi sen en vandringsrunda på ett par km som man har anlagt där uppe.
Toppen är ju - som jag tidigare nämnde - platt...
Framåt kvällen packade vi eftersom vi lämnar staden mycket tidigt
i morgonbitti.
Förutom att staden har en mysig hamn i en vacker vik i Indiska Oceanen
så beror det också väldigt mycket på att staden ligger alldeles vid foten av
ett stort berg, Table Mountain!!
Table Mountain reser sig nästan som en vägg rakt upp precis bakom staden.
Det är ganska högt, drygt 1000 möh. Toppen är helt platt... Det är vackert!!
Det finns en linbana som löper dit upp.
Idag - vår sista heldag i Kapstaden - bestämde vi oss för att åka upp med den.
Kabinerna är stora. En enda kabin kan svälja 65 personer!
Golvet roterar, det innebär att alla passagerarna kan få njuta av en
360 graders panorama-vy!!Det gick fort att ta sig upp på det här sättet, ca 5 min.
Uppe ifrån berget var utsikten vidunderlig!!!
Rakt nedanför oss låg Kapstaden och Indiska Oceanen...
Jag önskar att alla någon gång får möjlighet att sitta på en sten däruppe
och njuta av utsikten!
Efter att ha suttit ganska länge och njutit av den storslagna vyn,
gick vi sen en vandringsrunda på ett par km som man har anlagt där uppe.
Toppen är ju - som jag tidigare nämnde - platt...
Framåt kvällen packade vi eftersom vi lämnar staden mycket tidigt
i morgonbitti.
Sydafrikas "Alcatraz"
Det finns en liten ö som ligger strax utanför Kapstaden som säkert väcker starka känslor
hos många sydafrikaner... Robben Island!
De vita har i århundraden använt den här lilla ön - 5km lång & 2km bredd - till att
föra bort personer som inte riktigt ansetts passa in i samhället.
Kriminella förpassades ut där.
Mentalt sjuka skeppades dit, trots att det inte fanns någon utbildad personal
för att kunna ta hand om dem...
Den fungerade också som en spetälske-koloni.
Omkring 3000 personer som led av spetälska ligger begravda där.
Men mest känd har den nog blivit pga de politiska fångar som fördes dit.
Som mest satt 3000 politiska fångar samtidigt (om jag minns rätt),
och den mest kände av dem var Nelson Mandela.
Igår gav vi oss ut till Robben Island.
Nelson Mandela satt här i inte mindre än 18 (!) år.
Många av åren fick han sitta i ensamcell. Vi fick se den. Den var inte stor...
gissar att den kan ha legat på ca 6 kvadratmeter (3*2m)!
Det fanns ganska många sådana små celler i det blocket...
Fångarna fick inga skor, inte ens fick de äga ett par strumpor...
Inget fönster, bara galler och sen öppet rakt ut. Kunde bli kallt på vintern!!
Vi visades ett rekreationsrum. Det öppnades först på senare år och fick bara användas på söndagar.
Man kan se den här ön ganska tydligt ifrån Kapstaden.
Jag vet inte riktigt hur långt det kan röra sig om i km...
men det tog ca 40 min att ta sig hit med båt.
Det tar ungefär 30 min att åka till Ven, så inte mycket längre bort ligger den...
Då undrar man kanske om ingen försökte fly någon???
Jo, det fanns de som försökte... men guiden nämnde bara en enda som lyckats!
Han hade gjort sig en slags båt och verkade komma undan!!
Det var ingen lätt uppgift. Vakter var utposterade och dessutom finns det vithajar
i området...
1991,92 tömdes fängelset.
Guiden berättade att det idag bara finns omring 100 personer på Robben Island.
Han är själv en av dem.
Jag tror aldrig att jag har guidats av någon - någonstans - som fångat en resegrupps
uppmärksamhet som denne äldre man lyckades göra!!
Hans berättarförmåga var helt fantastisk!!!
När guidningen var slut tog jag upp en traktat och frågade honom om jag
fick lämna honom den.
"Eftersom du bor så isolerat undrar jag om jag får lämna den här till dig", sa jag?
Han tog gärna emot den och sa att han skulle läsa den!
Strax efter frågade han mig om det är... "Vakttornet?"
När jag bekräftade det, sa han att han tyckte om Vakttornet och brukade läsa den!!!
Han frågade om jag är ett Jehovas vittne. Och sa att det händer att J.V. kommer ut på ön. (Apg.1:8).
Han upprepade att han skulle läsa traktaten!
hos många sydafrikaner... Robben Island!
De vita har i århundraden använt den här lilla ön - 5km lång & 2km bredd - till att
föra bort personer som inte riktigt ansetts passa in i samhället.
Kriminella förpassades ut där.
Mentalt sjuka skeppades dit, trots att det inte fanns någon utbildad personal
för att kunna ta hand om dem...
Den fungerade också som en spetälske-koloni.
Omkring 3000 personer som led av spetälska ligger begravda där.
Men mest känd har den nog blivit pga de politiska fångar som fördes dit.
Som mest satt 3000 politiska fångar samtidigt (om jag minns rätt),
och den mest kände av dem var Nelson Mandela.
Igår gav vi oss ut till Robben Island.
Nelson Mandela satt här i inte mindre än 18 (!) år.
Många av åren fick han sitta i ensamcell. Vi fick se den. Den var inte stor...
gissar att den kan ha legat på ca 6 kvadratmeter (3*2m)!
Det fanns ganska många sådana små celler i det blocket...
Fångarna fick inga skor, inte ens fick de äga ett par strumpor...
Inget fönster, bara galler och sen öppet rakt ut. Kunde bli kallt på vintern!!
Vi visades ett rekreationsrum. Det öppnades först på senare år och fick bara användas på söndagar.
Man kan se den här ön ganska tydligt ifrån Kapstaden.
Jag vet inte riktigt hur långt det kan röra sig om i km...
men det tog ca 40 min att ta sig hit med båt.
Det tar ungefär 30 min att åka till Ven, så inte mycket längre bort ligger den...
Då undrar man kanske om ingen försökte fly någon???
Jo, det fanns de som försökte... men guiden nämnde bara en enda som lyckats!
Han hade gjort sig en slags båt och verkade komma undan!!
Det var ingen lätt uppgift. Vakter var utposterade och dessutom finns det vithajar
i området...
1991,92 tömdes fängelset.
Guiden berättade att det idag bara finns omring 100 personer på Robben Island.
Han är själv en av dem.
Jag tror aldrig att jag har guidats av någon - någonstans - som fångat en resegrupps
uppmärksamhet som denne äldre man lyckades göra!!
Hans berättarförmåga var helt fantastisk!!!
När guidningen var slut tog jag upp en traktat och frågade honom om jag
fick lämna honom den.
"Eftersom du bor så isolerat undrar jag om jag får lämna den här till dig", sa jag?
Han tog gärna emot den och sa att han skulle läsa den!
Strax efter frågade han mig om det är... "Vakttornet?"
När jag bekräftade det, sa han att han tyckte om Vakttornet och brukade läsa den!!!
Han frågade om jag är ett Jehovas vittne. Och sa att det händer att J.V. kommer ut på ön. (Apg.1:8).
Han upprepade att han skulle läsa traktaten!
onsdag, oktober 25, 2006
Godahoppsudden och vinfarmen
Besöker man Kapstaden är det ett måste att också ta sig de sista 20 km:na söderut.
Då når man fram till den - för sitt strategiska läge - världsberömda Godahoppsudden.
Vi gav oss dit ner idag.
Godahoppsudden är gjort till ett naturreservat. Den är ganska karg och stenig...
men genom sitt bergiga landskap - den ena bergstoppen efter den andra reser sig
majestätiskt långt ut på udden - så är vyerna hissnande vackra!!!
Vi såg en vacker antilop - enligt guiden Afrikas största - och en del babianer som lever här.
Plötsligt dök det upp två stora valar som lekte ganska nära kusten, spännande!!!
När vägarna tog slut fick vi vandra sista biten ut till Cape Point...
Det var en ganska tuff stigning upp till en gammal fyr.
Sidan om fyren har man placerat en stolpe med mängder av skyltar
som anger avståndet till stora städer runt om i världen!
Här uppe tror jag att tankarna hos många svindlar...
Den som tittar rakt ut vet att nästa landmassa är Antarktis, Sydpolen,
400 mil söderut!!!
Det var den här udden de gamla europeiska sjöfararna tvingades runda när de skulle österut.
Två st monument var uppsatta ute på udden, ett som berättade vem som först kom hit
- det var en portugis, någon gång på 1400-talet - och ett som tillägnades Vasco de Gama.
Här möts två mäktiga oceaner: Atlanten och Indiska ocanen.
Guiden berättade att idag var vattnet på Atlantsidan ca 11 grader,
medan det var över 20 (!) grader på andra sidan, i Indiska ocanen!!!!!!!
Hur kan differensen vara så stor..., så nära varandra???
(Svaret kan heta Golfströmmen... men jag vet inte säkert.)
Visste ni att det finns pingviner i Afrika?
Bara en liten bit ifrån Godahoppsudden finns det en pingvin-koloni!
De är ganska kortväxta, når oss knappt till knäna... men är väldigt söta!!!!
Dagen avslutades med att vi åkte upp till en vingård, stax utanför Kapstaden.
Sydafrika är bl.a känt för sina fina viner!
(Något jag själv tidigare har prövat på... det var ett vitt vin härifrån.)
Den här gården producerade 900 000 flaskor på ett år!
Vi gick in i en stor lokal som rymde otroligt många vinfat...
där fick vi information om deras verksamhet.
Det blev vinprovning!
Vi fick prova 4 st olika viner tillsammans med lagrade ostar, mums!!!
Vinerna var ett rött och tre st vita, varav det ena var ett sött dessertvin.
Jag köpte med mig ett rose'vin som jag blev nyfiken på.
Då når man fram till den - för sitt strategiska läge - världsberömda Godahoppsudden.
Vi gav oss dit ner idag.
Godahoppsudden är gjort till ett naturreservat. Den är ganska karg och stenig...
men genom sitt bergiga landskap - den ena bergstoppen efter den andra reser sig
majestätiskt långt ut på udden - så är vyerna hissnande vackra!!!
Vi såg en vacker antilop - enligt guiden Afrikas största - och en del babianer som lever här.
Plötsligt dök det upp två stora valar som lekte ganska nära kusten, spännande!!!
När vägarna tog slut fick vi vandra sista biten ut till Cape Point...
Det var en ganska tuff stigning upp till en gammal fyr.
Sidan om fyren har man placerat en stolpe med mängder av skyltar
som anger avståndet till stora städer runt om i världen!
Här uppe tror jag att tankarna hos många svindlar...
Den som tittar rakt ut vet att nästa landmassa är Antarktis, Sydpolen,
400 mil söderut!!!
Det var den här udden de gamla europeiska sjöfararna tvingades runda när de skulle österut.
Två st monument var uppsatta ute på udden, ett som berättade vem som först kom hit
- det var en portugis, någon gång på 1400-talet - och ett som tillägnades Vasco de Gama.
Här möts två mäktiga oceaner: Atlanten och Indiska ocanen.
Guiden berättade att idag var vattnet på Atlantsidan ca 11 grader,
medan det var över 20 (!) grader på andra sidan, i Indiska ocanen!!!!!!!
Hur kan differensen vara så stor..., så nära varandra???
(Svaret kan heta Golfströmmen... men jag vet inte säkert.)
Visste ni att det finns pingviner i Afrika?
Bara en liten bit ifrån Godahoppsudden finns det en pingvin-koloni!
De är ganska kortväxta, når oss knappt till knäna... men är väldigt söta!!!!
Dagen avslutades med att vi åkte upp till en vingård, stax utanför Kapstaden.
Sydafrika är bl.a känt för sina fina viner!
(Något jag själv tidigare har prövat på... det var ett vitt vin härifrån.)
Den här gården producerade 900 000 flaskor på ett år!
Vi gick in i en stor lokal som rymde otroligt många vinfat...
där fick vi information om deras verksamhet.
Det blev vinprovning!
Vi fick prova 4 st olika viner tillsammans med lagrade ostar, mums!!!
Vinerna var ett rött och tre st vita, varav det ena var ett sött dessertvin.
Jag köpte med mig ett rose'vin som jag blev nyfiken på.
tisdag, oktober 24, 2006
Kapstaden - vacker men skrämmande...
Igår landade vi på en plats som under långliga tider har varit ett klassiskt landmärke,
kanske särskilt för sjöfarare: KAPSTADEN!!!
Känslan som slår en när man väl är här är att man är riktigt långt söderut...
Tittade idag på en världskarta och överrumplades lite grann av hur långt söder
om ekvatorn vi befinner oss!!
Bland det första som slog mig när jag kom hit igår och promenerade genom staden
var hur VACKER den är!!!!!
Staden ligger vid foten av ett stort berg, Table mountain.
Här är lagom med skyskrapor... inte för många... men ändå några st inne i centrum,
som skapar en trevlig siluett!
Long street är en av huvudgatorna och består av många, gamla, fina 3-5 vån hus.
En del är byggda i slutet av 1800-talet... (Vi bor på den här gatan.)
Som Jim uttryckte det - när vi satt på en av alla restauranger som kantar den här gatan -
påminner den om en gammal "Western-gata"!
Hamnen är mycket stor, men hur mysig som helst och sjuder av liv!!!
Någon sa att Rio de Janeiro - i Brasilien - räknas som världens vackraste stad,
men att Kapstaden betraktas som den NÄST vackraste...
Jag tror att väldigt många som har varit här håller med om det!!!
Står man nere i hamnen och tittar innåt mot staden har man en riktigt fin vykortsbild
med Table Mountain i bakgrunden.
När vi gick hem från hamnen igår var jag nära att bli rånad... det var i alla fall så jag upplevde det!
Jim hade gått lite före. Jag stod i närheten av skyskraporna och filmade de under ifrån.
Det syntes nog lång väg att jag var turist i stan...
När jag sen passerade ett övergångsställe
för att gå ikapp Jim, kunde se honom en bit bort, skingrades plötsligt fyra ynglingar som hade stått tillsammans vid sidan av...
De gick lugnt men med bestämda steg mot mig.
Den ene så att han stängde av trottoaren för mig... Han sträckte ut handen mot mig,
vet inte vad han tänkte göra men det kan ha varit videokameran som jag hade i handen
som han var ute efter...
Reflexmässigt gjorde jag en bestämd undanmanöver, ryckte kameran åt motsatta hållet
och hoppade ut på gatan och gick fort runt och bort ifrån honom!
Jag blev mycket rädd!!! Det var kuslig upplevelse... :(
Senare på kvällen satte vi oss en liten stund på ett Internerkafe',
som ligger i samma hus som vi bor i. Det var ganska varmt där inne så medan jag
väntade på att Jim skulle bli färdig gick jag ut, men bara några meter precis utanför entre'n
och hämtade lite frisk luft...
Nästan direkt var en kille framme hos mig och erbjöd mig marijuana!!!
Det kändes också obehagligt... det är faktiskt första gången jag erbjudits narkotika!!!
Jag berättade tidigt för honom att jag är ett Jehovas vittne och uppmuntrade honom
att lyssna till J.V. nästa gång han träffar på ett vittne. Han berättade att han kom ifrån
Nairobi i Kenya. Vi skiljdes i en vänlig anda.
De här upplevelserna skrämmer mig lite grann fortfarande...,
men jag har lärt mig en hel del på dem!!!
kanske särskilt för sjöfarare: KAPSTADEN!!!
Känslan som slår en när man väl är här är att man är riktigt långt söderut...
Tittade idag på en världskarta och överrumplades lite grann av hur långt söder
om ekvatorn vi befinner oss!!
Bland det första som slog mig när jag kom hit igår och promenerade genom staden
var hur VACKER den är!!!!!
Staden ligger vid foten av ett stort berg, Table mountain.
Här är lagom med skyskrapor... inte för många... men ändå några st inne i centrum,
som skapar en trevlig siluett!
Long street är en av huvudgatorna och består av många, gamla, fina 3-5 vån hus.
En del är byggda i slutet av 1800-talet... (Vi bor på den här gatan.)
Som Jim uttryckte det - när vi satt på en av alla restauranger som kantar den här gatan -
påminner den om en gammal "Western-gata"!
Hamnen är mycket stor, men hur mysig som helst och sjuder av liv!!!
Någon sa att Rio de Janeiro - i Brasilien - räknas som världens vackraste stad,
men att Kapstaden betraktas som den NÄST vackraste...
Jag tror att väldigt många som har varit här håller med om det!!!
Står man nere i hamnen och tittar innåt mot staden har man en riktigt fin vykortsbild
med Table Mountain i bakgrunden.
När vi gick hem från hamnen igår var jag nära att bli rånad... det var i alla fall så jag upplevde det!
Jim hade gått lite före. Jag stod i närheten av skyskraporna och filmade de under ifrån.
Det syntes nog lång väg att jag var turist i stan...
När jag sen passerade ett övergångsställe
för att gå ikapp Jim, kunde se honom en bit bort, skingrades plötsligt fyra ynglingar som hade stått tillsammans vid sidan av...
De gick lugnt men med bestämda steg mot mig.
Den ene så att han stängde av trottoaren för mig... Han sträckte ut handen mot mig,
vet inte vad han tänkte göra men det kan ha varit videokameran som jag hade i handen
som han var ute efter...
Reflexmässigt gjorde jag en bestämd undanmanöver, ryckte kameran åt motsatta hållet
och hoppade ut på gatan och gick fort runt och bort ifrån honom!
Jag blev mycket rädd!!! Det var kuslig upplevelse... :(
Senare på kvällen satte vi oss en liten stund på ett Internerkafe',
som ligger i samma hus som vi bor i. Det var ganska varmt där inne så medan jag
väntade på att Jim skulle bli färdig gick jag ut, men bara några meter precis utanför entre'n
och hämtade lite frisk luft...
Nästan direkt var en kille framme hos mig och erbjöd mig marijuana!!!
Det kändes också obehagligt... det är faktiskt första gången jag erbjudits narkotika!!!
Jag berättade tidigt för honom att jag är ett Jehovas vittne och uppmuntrade honom
att lyssna till J.V. nästa gång han träffar på ett vittne. Han berättade att han kom ifrån
Nairobi i Kenya. Vi skiljdes i en vänlig anda.
De här upplevelserna skrämmer mig lite grann fortfarande...,
men jag har lärt mig en hel del på dem!!!
Informellt vittnande
Människor här nere verkar ta sig mer tid till att fundera lite djupare över livet...
... åtminstone jämfört med hemma i Sverige.
Här är det lätt att komma in på och börja samtala om livets mening.
Det sker så naturligt!
Människor tänker i andliga banor.
Vi har berättat lite överallt vilka vi är - att vi är Jehovas vittnen.
Det börjar ofta med att folk frågar hur länge vi ska stanna i Afrika. När de hör att vi ska vara borta så här länge undrar nästan alla vad vi ska göra... och det leder ofta till intressanta och många gånger djupa samtal.
Man behöver aldrig vara blyg över att berätta att man är ett Jehovas vittne.
Jehovas vittnen har ett gott renome'e i landet, vi är välkända och uppskattade!!!
Taxichauffören som hämtade oss när vi landade berömde J.V.
Han tyckte att J.V. är den religion som är bäst på att undervisa i Bibeln!!!
Redan första kvällen fick vi ett mycket långt samtal med en 25 årig kille som bodde i den flerbäddsstuga som vi fick logi i. Samtalet fortsatte sen nästa morgon...
Människor är verkligen intresserade av att utbyta tankar om andliga ting, och man är bra på att lyssna också!
Den trevligaste erfarenheten vi har varit med om upplevde vi sista veckan vi bodde i J-burg.
Vi återvände till vårt logi efter safariresan, men fick nu flytta in i en annan flerbäddsstuga.
Här bodde redan två killar, en på 33 år som arbetade om dagarna och hade detta som ett tillfälligt logi. Och en annan kille, 37 år gammal, Gerhard.
Vi fick omgående väldigt bra kontakt med Gerhard.
Han hade vuxit upp i ett metodistiskt hem. Senare sökt sig till andra frikyrkor,
bl.a pingstkyrkan.
Han berättade öppet för oss om de svårigheter han upplevt de senaste åren. Han behövde verkligen tömma av sig... Vi lyssnade.
Sen fick vi möjlighet att uppmuntra honom med många fina tankar ifrån Bibeln!!!
Gerhard lyssnade och tog ofta upp samtal kring andliga ting under de 6 dagar som vi bodde under samma tak.
Han fick "Vad lär Bibeln"-boken.
Senare frågade vi honom om han ville följa med oss till söndagsmötet på Rikets sal.
Det ville han! Han åkte med oss dit. Det var ett väldigt fint föredrag som vi fick lyssna till
och Vaktornsstudieartikeln var mycket uppmuntrande!! Många vänner kom fram till honom och hälsade på honom.
När vi återvände till vårt logi sa han att han fullständigt hade ändrat sin uppfattning om Jehovas vittnen!!!
Han sa att föredraget hade varit bra och att råden som hade getts i Vakttornsstudiet
(om familjelivet) var fina och mycket praktiska!!!
Och vännerna i församlingen tyckte han om.
"Jag är glad över att ni inbjöd mig att följa med er", sa han!!!
På kvällen - samma dag - uttryckte Gerhard igen hur glad han var över att han hade följt med till Rikets sal på förmiddagen och vilka fina människor han hade träffat där!!!
Han sa det helt spontant - bl.a inför den andra killen - det var så härligt att höra!!!!!
Han tog samtigt fram en papperslapp med ett mobilnr på. Det var telefonnumret till en äldstebroder som han hade fått. Gerhard sa att han skulle ta kontakt med honom och att han ville komma på nya möten!!!!!
(Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna...)
Nästa dag (mån 23/10) hämtades vi redan kl 05.30 på morgonen för att åka till flygplatsen och flyga ner till Kapstaden.
Gerhard gick också upp då och tog ett innerligt avsked av oss...
Samma dag - på kvällen - gick vi in på ett internetcafe' i Kapstaden och såg att Gerhard hade skrivit ett e-mail till oss... :
"I want to say thank you for being a blessing to me as a freind over the last couple of days.Your input into my life spiritually,emotionally has really meant a lot to me.It is clear that Jehova is with you and that He wants to use you in his kingdom.I encourage you to pursue the purposes of Jehova in your lives and to thank Him for choosing you.I also encourage you to ask Jehova to protect you as you go into new and unfamiliar places.Do not forget to also use your own logic and not to go into dangerous places and to trust suspicious people.Mikael and Jim you have a lot of potential and i believe that this time in Uganda is a time of preparation for something greater.May this time be a time of great blessing and fruitfulness in your lives and in Jehovas kingdom,may God richly bless you and keep you at all times.Thank you,Gerhard"
... åtminstone jämfört med hemma i Sverige.
Här är det lätt att komma in på och börja samtala om livets mening.
Det sker så naturligt!
Människor tänker i andliga banor.
Vi har berättat lite överallt vilka vi är - att vi är Jehovas vittnen.
Det börjar ofta med att folk frågar hur länge vi ska stanna i Afrika. När de hör att vi ska vara borta så här länge undrar nästan alla vad vi ska göra... och det leder ofta till intressanta och många gånger djupa samtal.
Man behöver aldrig vara blyg över att berätta att man är ett Jehovas vittne.
Jehovas vittnen har ett gott renome'e i landet, vi är välkända och uppskattade!!!
Taxichauffören som hämtade oss när vi landade berömde J.V.
Han tyckte att J.V. är den religion som är bäst på att undervisa i Bibeln!!!
Redan första kvällen fick vi ett mycket långt samtal med en 25 årig kille som bodde i den flerbäddsstuga som vi fick logi i. Samtalet fortsatte sen nästa morgon...
Människor är verkligen intresserade av att utbyta tankar om andliga ting, och man är bra på att lyssna också!
Den trevligaste erfarenheten vi har varit med om upplevde vi sista veckan vi bodde i J-burg.
Vi återvände till vårt logi efter safariresan, men fick nu flytta in i en annan flerbäddsstuga.
Här bodde redan två killar, en på 33 år som arbetade om dagarna och hade detta som ett tillfälligt logi. Och en annan kille, 37 år gammal, Gerhard.
Vi fick omgående väldigt bra kontakt med Gerhard.
Han hade vuxit upp i ett metodistiskt hem. Senare sökt sig till andra frikyrkor,
bl.a pingstkyrkan.
Han berättade öppet för oss om de svårigheter han upplevt de senaste åren. Han behövde verkligen tömma av sig... Vi lyssnade.
Sen fick vi möjlighet att uppmuntra honom med många fina tankar ifrån Bibeln!!!
Gerhard lyssnade och tog ofta upp samtal kring andliga ting under de 6 dagar som vi bodde under samma tak.
Han fick "Vad lär Bibeln"-boken.
Senare frågade vi honom om han ville följa med oss till söndagsmötet på Rikets sal.
Det ville han! Han åkte med oss dit. Det var ett väldigt fint föredrag som vi fick lyssna till
och Vaktornsstudieartikeln var mycket uppmuntrande!! Många vänner kom fram till honom och hälsade på honom.
När vi återvände till vårt logi sa han att han fullständigt hade ändrat sin uppfattning om Jehovas vittnen!!!
Han sa att föredraget hade varit bra och att råden som hade getts i Vakttornsstudiet
(om familjelivet) var fina och mycket praktiska!!!
Och vännerna i församlingen tyckte han om.
"Jag är glad över att ni inbjöd mig att följa med er", sa han!!!
På kvällen - samma dag - uttryckte Gerhard igen hur glad han var över att han hade följt med till Rikets sal på förmiddagen och vilka fina människor han hade träffat där!!!
Han sa det helt spontant - bl.a inför den andra killen - det var så härligt att höra!!!!!
Han tog samtigt fram en papperslapp med ett mobilnr på. Det var telefonnumret till en äldstebroder som han hade fått. Gerhard sa att han skulle ta kontakt med honom och att han ville komma på nya möten!!!!!
(Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna...)
Nästa dag (mån 23/10) hämtades vi redan kl 05.30 på morgonen för att åka till flygplatsen och flyga ner till Kapstaden.
Gerhard gick också upp då och tog ett innerligt avsked av oss...
Samma dag - på kvällen - gick vi in på ett internetcafe' i Kapstaden och såg att Gerhard hade skrivit ett e-mail till oss... :
"I want to say thank you for being a blessing to me as a freind over the last couple of days.Your input into my life spiritually,emotionally has really meant a lot to me.It is clear that Jehova is with you and that He wants to use you in his kingdom.I encourage you to pursue the purposes of Jehova in your lives and to thank Him for choosing you.I also encourage you to ask Jehova to protect you as you go into new and unfamiliar places.Do not forget to also use your own logic and not to go into dangerous places and to trust suspicious people.Mikael and Jim you have a lot of potential and i believe that this time in Uganda is a time of preparation for something greater.May this time be a time of great blessing and fruitfulness in your lives and in Jehovas kingdom,may God richly bless you and keep you at all times.Thank you,Gerhard"
Pretoria och sen avdelningskontoret.
När vi hade återvänt till J-burg bestämde vi oss för att åka och se huvudstaden i landet, Pretoria. Städerna ligger i närheten av varandra. Pretoria är betydligt mer Holländsk-inspirerat, medan J-burg är mer influerad av Britterna.
Holländarna var de som först kom till Sydafrika (någon gång under 1600-talet).
Britterna kom strax efter. Krig utbröt, inte bara mellan dessa europeer och de infödda,
utan också Holländarna och Britterna emellan.
Pretoria har ca 3 miljoner invånare.
Staden är också känd som "Jakaranda-staden".
Nästan var man än kör i Pretoria så kantas gatorna av de underbart vackra lilablommande Jakaranda-träden, de här alle'erna är så VACKRA!!!
Staden har ett väldigt trevligt torg! Centrum här är inte lika kriminellt belastat som J-burgs.
Vi besökte Fortekkermonumentet, som berättar om hur Holländarna kom hit och många av de strapatser de gick igenom.
Vi åkte sen upp till en mäktig byggnad som låg uppe på höjden, The Union Building.
Därifrån fick man en underbar vy över Pretoria!
Fredagen den 20:e okt väntade en riktig höjdpunkt: vi besökte vårt avdelningskontor!!!
Det är en STOR anläggning!!! Omkring 700 beteliter arbetar här!!!
Det är underbart att se hur våra svarta och vita bröder och systrar arbetar sida vid sida i harmoni!!!
Man trycker biblisk litteratur på mer än 80 olika språk!!!!!
I Sydafrika t.ex. talas 11 språk, 9 av dessa trycker man publikationer på.
Men man trycker och distribuerar också åt många andra länder i södra Afrika!!
Den nya tryckpressen är imponerande...
Pappersrullen som kopplas på är över 20 km (!) lång och varar bara ca 25 minuter...
Då har ca 90 000 tidsskrifter tryckts (alltså på 25 min...)!!!!!!!!!
8 st stora lastbilar, fyllda med biblisk litteratur, rullar ständigt på vägarna!!!
Vi träffade en broder, Due'le, som vanligtvis kör en av dem. Han berättade att det tar ca två veckor innan man är tillbaka igen ifrån vissa turer (man kör bl.a ända upp till Malawi)...
Due'le kan inte hjälpa till på ett tag, han var ute för en hemsk olycka...
I Mozambique finns inte alltid varningsljus och bommar vid järnvägsövergångar.
När han för en kort tid sen körde i det landet, det var mörkt, uppstod det plötsligt en fruktansvärd smäll...
Ett tåg hade kommit snett bakifrån och kört in i lastbilen, just i förarhytten!!!! Due'le kastades ut ur hytten... och skadade sig ganska svårt!!!Bilderna han visade oss från olyckan var otäcka... Men som väl är så verkar han återhämta sig bra!!!
Vi träffade ett svensk/finskt par i 50-årsåldern, Andy och Benita Alm hette dem.
Andy jobbade på ingenjörsavdelningen med planeringar och ritningar av nya rikets salar och sammankomsthallar för södra Afrika. Vi tyckte mycket om dem!!! De var väldigt omtänksamma!!! (Men det kännetecknade ALLA... som arbetade här!!!!!!!)
Vi bjöds med på lunch, smakade mycket gott!
Eftersom man är så många (ca 700 st) sitter man i två stora matsalar.
Jag måste bara säga att jag är LYCKLIG över att få tillhöra den här UNDERBARA ORGANISATIONEN!!!
Holländarna var de som först kom till Sydafrika (någon gång under 1600-talet).
Britterna kom strax efter. Krig utbröt, inte bara mellan dessa europeer och de infödda,
utan också Holländarna och Britterna emellan.
Pretoria har ca 3 miljoner invånare.
Staden är också känd som "Jakaranda-staden".
Nästan var man än kör i Pretoria så kantas gatorna av de underbart vackra lilablommande Jakaranda-träden, de här alle'erna är så VACKRA!!!
Staden har ett väldigt trevligt torg! Centrum här är inte lika kriminellt belastat som J-burgs.
Vi besökte Fortekkermonumentet, som berättar om hur Holländarna kom hit och många av de strapatser de gick igenom.
Vi åkte sen upp till en mäktig byggnad som låg uppe på höjden, The Union Building.
Därifrån fick man en underbar vy över Pretoria!
Fredagen den 20:e okt väntade en riktig höjdpunkt: vi besökte vårt avdelningskontor!!!
Det är en STOR anläggning!!! Omkring 700 beteliter arbetar här!!!
Det är underbart att se hur våra svarta och vita bröder och systrar arbetar sida vid sida i harmoni!!!
Man trycker biblisk litteratur på mer än 80 olika språk!!!!!
I Sydafrika t.ex. talas 11 språk, 9 av dessa trycker man publikationer på.
Men man trycker och distribuerar också åt många andra länder i södra Afrika!!
Den nya tryckpressen är imponerande...
Pappersrullen som kopplas på är över 20 km (!) lång och varar bara ca 25 minuter...
Då har ca 90 000 tidsskrifter tryckts (alltså på 25 min...)!!!!!!!!!
8 st stora lastbilar, fyllda med biblisk litteratur, rullar ständigt på vägarna!!!
Vi träffade en broder, Due'le, som vanligtvis kör en av dem. Han berättade att det tar ca två veckor innan man är tillbaka igen ifrån vissa turer (man kör bl.a ända upp till Malawi)...
Due'le kan inte hjälpa till på ett tag, han var ute för en hemsk olycka...
I Mozambique finns inte alltid varningsljus och bommar vid järnvägsövergångar.
När han för en kort tid sen körde i det landet, det var mörkt, uppstod det plötsligt en fruktansvärd smäll...
Ett tåg hade kommit snett bakifrån och kört in i lastbilen, just i förarhytten!!!! Due'le kastades ut ur hytten... och skadade sig ganska svårt!!!Bilderna han visade oss från olyckan var otäcka... Men som väl är så verkar han återhämta sig bra!!!
Vi träffade ett svensk/finskt par i 50-årsåldern, Andy och Benita Alm hette dem.
Andy jobbade på ingenjörsavdelningen med planeringar och ritningar av nya rikets salar och sammankomsthallar för södra Afrika. Vi tyckte mycket om dem!!! De var väldigt omtänksamma!!! (Men det kännetecknade ALLA... som arbetade här!!!!!!!)
Vi bjöds med på lunch, smakade mycket gott!
Eftersom man är så många (ca 700 st) sitter man i två stora matsalar.
Jag måste bara säga att jag är LYCKLIG över att få tillhöra den här UNDERBARA ORGANISATIONEN!!!
måndag, oktober 23, 2006
Safari i Kreugers Park
Lördagen den 14:e oktober åkte vi iväg på en 4-dagars safari till Kreugers Park. Den är en av världens största safariparker och sträcker sig in i några grannländer. Vi köpte detta som en paketresa. Det visade sig bli en buss på 13 st inkl guiden och chauffören. En brokig skara människor... :-) ett tyskt par, ett engelskt par, ett slovenskt par, två irländskor, en äldre israelisk man & två st bördiga från Skurups kommun!!!
Vi började med att åka upp i bergen som ligger strax före parken. De vyer vi bjöds på där uppe var hissnande!!! Blyde Canyon River kallades området och påminner om Grand Canyon i USA. En utsiktspunkt gick under namnet: "Gods window", och det är inte svårt att förstå... Men det fanns en annan plats som vi stannade till vid... den är nog den VACKRASTE plats jag någonsin skådat ut över!!!!!!
På kvällen kom vi sen fram till en traditionell by, strax utanför safariparken, som tillhörde en viss stam. De välkomnade oss med mat och dans, som var kännetecknande för dem. Sen hänvisades vi till hyddor som vi skulle få sova i. De var runda, väggarna var gjord av lera, taket av strå och golvet var en blandning av lera och kogödsel!!! Men det var inte så farligt, det var stenhårt (trots att det förnyades varje vecka...) och en mycket positiv sak med det är att ormarna avskyr kogödseln!!! Den natten sov jag inte mycket, ljuden från bushen var både spännande och på ganska hög nivå!
Sen följde ett par fantastiska dagar! Vi fick se elefanter, giraffer, zebror, geparder, vita noshörningar, impalor mm. Men vi ville så gärna också få se djurens konung... lejonet! Hade tidigare i J-burg träffat på en engelsman som varit här på safari och inte sett några lejon... Hur skulle det bli för oss? Efter att ha varit runt och hittat många av de djur vi ville se mötte vi en bil som hade varit längre in i skogen (Kreugers Park är till skillnad från safariparkerna i Kenya och Tanzania inte så mycket savann utan består mest av ganska tät skog...) Chauffören i den andra bilen frågade vilka djur vi var ute efter. När han fick veta att det var lejon beskrev han var han sett flera st på ett och samma ställe. När vi kom dit räknade vi in inte mindre än 11 st lejon, bl.a några små jättesöta ungar!!!!
På kvällen gav vi oss sen ut på ett par timmars kvällssafari. Det var becksvart i skogen, men den delvis öppna (!) jeepen hade flera starka strålkastare som lyste upp väldigt bra. Vi såg många djur, bl.a lejon igen!!
JEHOVA är en UNDERBAR FORMGIVARE!!!!!!!!!!!!
Två nätter bodde vi inne i safariparken, där sov vi i tält!!!
Jo, det får väl medges att lägret var omgärdat av stängsel :-)
Och tur var kanske det... för båda kvällarna lufsade en hyena - fullt synlig -
förbi längs stängslet, som bara var några meter ifrån Jims och mitt tält!!
Det finns så mycket man skulle kunna berätta om ifrån vår safariresa, men det ges ingen riktig rättvisa i ord... Jag vill istället visa er det som jag har videofilmat, någon gång i framtiden...!!! (Jag förstår att många skrattar nu och tänker på Iran-filmen... och jag gör det själv också... men den blev ju färdig till slut!)
Vi började med att åka upp i bergen som ligger strax före parken. De vyer vi bjöds på där uppe var hissnande!!! Blyde Canyon River kallades området och påminner om Grand Canyon i USA. En utsiktspunkt gick under namnet: "Gods window", och det är inte svårt att förstå... Men det fanns en annan plats som vi stannade till vid... den är nog den VACKRASTE plats jag någonsin skådat ut över!!!!!!
På kvällen kom vi sen fram till en traditionell by, strax utanför safariparken, som tillhörde en viss stam. De välkomnade oss med mat och dans, som var kännetecknande för dem. Sen hänvisades vi till hyddor som vi skulle få sova i. De var runda, väggarna var gjord av lera, taket av strå och golvet var en blandning av lera och kogödsel!!! Men det var inte så farligt, det var stenhårt (trots att det förnyades varje vecka...) och en mycket positiv sak med det är att ormarna avskyr kogödseln!!! Den natten sov jag inte mycket, ljuden från bushen var både spännande och på ganska hög nivå!
Sen följde ett par fantastiska dagar! Vi fick se elefanter, giraffer, zebror, geparder, vita noshörningar, impalor mm. Men vi ville så gärna också få se djurens konung... lejonet! Hade tidigare i J-burg träffat på en engelsman som varit här på safari och inte sett några lejon... Hur skulle det bli för oss? Efter att ha varit runt och hittat många av de djur vi ville se mötte vi en bil som hade varit längre in i skogen (Kreugers Park är till skillnad från safariparkerna i Kenya och Tanzania inte så mycket savann utan består mest av ganska tät skog...) Chauffören i den andra bilen frågade vilka djur vi var ute efter. När han fick veta att det var lejon beskrev han var han sett flera st på ett och samma ställe. När vi kom dit räknade vi in inte mindre än 11 st lejon, bl.a några små jättesöta ungar!!!!
På kvällen gav vi oss sen ut på ett par timmars kvällssafari. Det var becksvart i skogen, men den delvis öppna (!) jeepen hade flera starka strålkastare som lyste upp väldigt bra. Vi såg många djur, bl.a lejon igen!!
JEHOVA är en UNDERBAR FORMGIVARE!!!!!!!!!!!!
Två nätter bodde vi inne i safariparken, där sov vi i tält!!!
Jo, det får väl medges att lägret var omgärdat av stängsel :-)
Och tur var kanske det... för båda kvällarna lufsade en hyena - fullt synlig -
förbi längs stängslet, som bara var några meter ifrån Jims och mitt tält!!
Det finns så mycket man skulle kunna berätta om ifrån vår safariresa, men det ges ingen riktig rättvisa i ord... Jag vill istället visa er det som jag har videofilmat, någon gång i framtiden...!!! (Jag förstår att många skrattar nu och tänker på Iran-filmen... och jag gör det själv också... men den blev ju färdig till slut!)
söndag, oktober 22, 2006
Änligen iväg!
Tisdagen den 10 oktober landade vi på Johannesburgs flygplats…
Äntligen… AFRIKA!!!
Jag har haft en stark önskan att få komma ut någonstans i världen, någon gång,
och få predika de goda nyheterna om Guds Kungarike där behovet är större.
UGANDA är ett sådant land!!!
Detta har jag - under lång tid - längtat efter att få göra…
Men varför landar man då i Johannesburg???
Genom att jag beviljades ett friår från mitt arbete kunde jag vara borta länge.
Därför beslöt Jim och jag oss för att samtidigt utforska lite mer av Afrika… Jag vet inte vem jag har fått den från, mamma el. pappa, men jag har en rätt så stor äventyrlig “ådra” inom mig!
Någon gång i slutet av nästa månad beräknar vi att vara framme i Uganda. Då är det tänkt att vi ska ha passerat Sydafrika, Mozambique, Zimbabwe, Zambia, Malawi och Tanzania…
Men nu har vi alltså först kommit till Sydafrika.
Vi fick logi i en flerbäddsstuga i utkanten av J-burg. Vi gav 75:-/natt/person.
Vi förstod att den här staden är extremt kriminell… Man avrådde oss från att ta oss ner i centrum av J-burg… mycket farligt, även dagtid!!!
Vi ville se staden, när vi ändå var här, så vi följde med en mindre grupp på en sightseeing. Ca 5 miljoner människor lever här. Man har en mycket tråkig historia… som fortfarande verkar påverka människor.
När vi kom till stadsdelen Soweto, som nästan bara bebos av svarta människor, såg vi två systrar som var ute i tjänsten! Vi hade tidigare talat om för chauffören att vi är Jehovas vittnen, så när han såg dem stannade han bussen och ropade dem till sig och berättade att två av hans passagerare (vi) också är J.V!!! Det gladde oss verkligen!
När vi sen kom till ett hus som Nelson Mandela hade bott i, och som nu är ett museum, berättade guiden att Mandelas första hustru blev ett Jehovas vittne!!!
Vi besökte också Apartheid museet, mycket sorgligt…
Nu till något mycket trevligare. Vi har besökt mötena i en lokal församling här i utkanten av J-burg. Vännerna är varma. Församlingen består av ungefär lika många vita som svarta bröder och systrar. Det är underbart att se och känna den kärleksfulla anda som råder här jämfört med den som råder omedelbart utanför Rikets salens fyra väggar…!!!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)